Död snö – Michael Tapper

Norge 2009. Død snø. Regi: Tommy Wirkola. Skådespelare: Charlotte Frogner, Stig Frode Henriksen, Vegar Hoel, Jenny Skavlan. Längd: 1.30.

Norge har med sin stränga filmcensur och sina kommunägda biografer från 1913 och framåt varit ett filmland som kännetecknats av en ojämn, sporadisk filmproduktion som oftast haft svårt att komma utanför landets gränser. Med den 1996 i cancer förtidigt bortgångne Ola Solums thriller Orions bälte (1985) fick norsk film en hantverksmässigt habil genrefilm för en internationell marknad. Den följdes av framgångar som Nils Gaups samiska action Vägvisaren (1987) Erik Skjoldbjærgs polisfilm Insomnia (1997) och Marius Holsts thriller Gryningsland (2001).

År 2006 lade Stortinget om den filmpolitiska kursen radikalt och bestämde att norsk film både skulle expandera på hemmamarknaden och öka exporten. Kursändringen förstärktes av att man de senaste åren fått en ny filmgeneration, född på 1970-talet, som presenterat sig med tekniskt slipade men ibland ytligt skramlande genreproduktioner. Störst framgång har DI-utbildade reklamfilmarna Joachim Rønning och Espen Sandberg haft med den high concept-stajlade krigsthrillern Max Manus.

På ockupationstemat kommer nu också Tommy Wirkolas hårdrockande zombiesplatter med åtskilliga grabbnävar filmreferenser men inte så mycket eget att tillägga. Efter det obligatoriska öppningsmordet innan förtexterna, färdas genrens sedvanliga slaktoffer – en grupp festglada och kåta ungdomar – upp till Den Ensliga Stugan i bergen medan de snackar skräckfilm så att regissören ska demonstrera sina influenser: Evil Dead, Fredagen den 13:e, Braindead med flera.

Väl framme prickar man av stapelvaror som: 1. Den gamle enslingens ödesmättade varning. 2. X antal lösa skrämselskott innan den verkliga faran dyker upp. 3. Rollfiguren som dödsmärker sig själv genom att säga ”I’ll be back” innan han går ut i natten (han försämrar oddsen ytterligare genom att både ha sex och vara fet – en dubbel makuleringsstämpel enligt genremallen).

Det enda någotsånär originellt skräckliga i upptakten är sexscenen på utedasset, innan den sittande är riktigt klar med sina toalettbestyr. Och det är knappast till filmens fördel. För något mer avtändande får man nog leta efter.

Efter halva speltiden presenterar sig slutligen monstren. Som reklamen redan avslöjat är de zombienazister från ockupationstiden. Zombier! Hu! Och dessutom nazister! Argh! Djupare än så går inte skräckmetaforiken. Inte ens någon slapstickscen på det givna temat kadaverdisciplin orkar filmen med.

I stället lutar den sig tillbaka lite lojt med jakt och slakt. Här finns det förvisso några enstaka guldkorn, som en människa-zombie-fajt med de båda hängande över ett stup i tunntarmen från en annan zombie. Likaså är de två sista kämparnas vapen mot fienden väl valda: den ene har en hammare och skära (Sovjet), den andre en motorsåg (USA).

Men på det hela taget rullar det på enligt givna mallar, om än i vacker norsk Finnmarksmiljö. Inte ens avslutningsknorren överraskar någon. Och varför en så poänglös titel, Död snö? Till skillnad från levande snö? Ok, man var tvungen att byta från Röd snö eftersom titeln redan var tagen, men också den var knappast särskilt fantasifull.

Nej, med alla sina fel och brister hade Anders Banke både en fyndigare undertext om nazism och skräck, en klurigare titel och en handfull mer originella idéer i Frostbiten. Wirkola gör inte mycket mer än rafsar ihop en pyttipanna på redan mångfalt uppvärmt och söndertuggat dödkött.