USA 2009. Harry
Potter and the Half-Blood Prince. Regi: David Yates. Skådespelare: Daniel Radcliffe, Rupert Grint, Emma Watson, Tom Felton, Michael Gambon, Maggie Smith, Alan Rickman, Jim Broadbent. Längd: 2.33.
”Vi lever i galenskapens tid,” utbrister Horace Slughorn, den senaste i raden av alla prilliga lärare på Hogwarts, charmerande överspelad av ständige birollsstjärnan Jim Broadbent. Och visst råder kaos. Dödsätarna är på frammarsch. Kriget mellan ljus och mörker närmar sig. Folk mördas, husen står i lågor.
Infiltratörer finns överallt. Närmste vän kan visa sig vara värste fiende. Samtidigt kokar hormonerna hos våra hjältar men dämpas av brittisk sammanbitenhet, den klassiska stiff upper lip.
Den sjätte boken/filmen har alla förutsättningar för att bli en drabbande tonårsskildring, en tid när allt ifrågasätts, allt är i uppbrott och allt är möjligt. Här blottas också sagans mytiska undertext när Harrys miserabla uppväxt speglas i barnhemsbarnet Tom Riddle, alias Voldemort.
Likheterna till Star Wars är tydliga, men det beror på att de bygger på samma mytologiska mall om hjältens moraliska mognad i mötet med sina mörka sidor, gestaltade i en ond dubbelgångare. Till författaren J.K. Rowlings fördel får Harry Potter-böckerna efterhand en större och snårigare gråzon av moraliskt vacklande karaktärer, som Severus Snape och Draco Malfoy. Problemet är att de får för lite utrymme medan de totalt dominerande huvudpersonerna blekts ur och snällifierats till den grad att de nästan saknar konturer.
För den svetslågas intensitet med vilken en tonårings hjärta brinner av hat, kärlek, djärvhet och dumdristighet är som gjord för såväl katastrofala misstag som triumfer mot alla odds. I krig som i kärlek. Ingen seger är värd något utan verklig kamp.
Men både romanen och den fogligt följsamma filmatiseringen i regi av David Yates rätar ut och förenklar så många komplikationer att åtminstone relationsdramatiken helt går förlorad. Rons bimbobrud Lavender Brown kan aldrig på allvar utmana Hermione, och Harry får helt förutsägbart sitt hjärtas Ginny till slut.
Mer intressant hade det blivit om till exempel Draco Malfoy eller någon annan på Voldemorts sida lockat över någon och kanske tillfälligt splittrat hjältegänget, en förbindelse präglad av just den galna, smärtsamma kärlek och desperata längtan efter bekräftelse som utmärker tonårstiden. Nu skiljs och förenas man med samma lätthet som i en vuxensåpa och älskar med samma viktorianska kamratkyskhet som hos Enid Blyton.
Filmens styrka ligger istället i mångfalden av färgstarka birollsfigurer gestaltade av idel skådespelarveteraner – Broadbent, Robbie Coltrane, Helena Bonham-Carter, Julie Walters – och i den spännande uppladdningen mot slutstriden. Med varulvar, häxor och levande döda i Voldemorts tjänst dominerar skräckinslagen, varvade med en ibland avväpnande svart humor. Fast trots den myllrande yttre dramatiken, och det skakande slutet, så kan det inte hjälpas: Halvblodsprinsen är huvudsakligen en startsträcka till finalberättelsen och har inga egna ben att stå på till skillnad från de tidigare fem historierna.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-07-15.
3 x Fa
ntasy
Störst är kärleken (A Matter of Life and Death, 1946). Storslagen krigsromans i Technicolor mellan brittisk pilot och amerikansk radiotelegrafist. När deras kärlek förhindras av att han störtar mot en säker död med sitt plan tar de sitt fall till en domstol i en värld ovan molnen.
MirrorMask (2005). Tonårsdrama som utspelas i huvudpersonens fantasivärld av teckningar, drömmar och mardrömmar med inspiration av moderna konstnärer.
Bröderna Grimm (2007). I fantasyvirtuosen Terry Gilliams film hamnar förstås bröderna i en sagovärld som påminner om deras egen fast med ett ocensurerat, elakare bett.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-07-15.