Japan 2008. Gake no ue no Ponyo. Regi: Hayao Miyazaki. Röster i originalversionen: Yuria Nara, Hiroki Doi, Joji Tokoro, Tomoko Yamaguchi. Svenska röster: Katja Levander, Daniel Melén, Marie Serneholt, Anders Byström. Längd: 1.43.
Efter d
en slarvigt hopkomna fantasyfilmatiseringen Det levande slottet har Miyazaki hittat hem med en egensinnig omtolkning av H.C. Andersen-sagan Den lilla sjöjungfrun. Tillbaka är hans rika akvarellpalett i en bildskön skröna från det japanska havsbandet om kärlek mellan två femåringar från olika världar. Ni som sett hans klassiker Min granne Totoro kommer att känna igen er i blandningen av miljökamp, japansk folktro och regissörens egna prillerier.
Sjöjungfrun Ponyos far har blivit en modern kapten Nemo som med magi söker återuppväcka urtida havsdjur och straffa mänsklighetens miljöförstörelse med en tsunami. Men hans viljestarka dotter har blivit förtjust i människopojken Sosuke och vill själv bli människa.
Det finns en avväpnande charm i det självklara mötet mellan vardag och fantasi, och Miyazakis engagerade fascination för den ekologiska mångfalden i denna massutrotningens tid är inte att ta fel på. Fast så börjar prillerierna.
Varför skulle vi vilja ha tillbaka havsdinosauriernas och pansarhajarnas tid? Vad har anspelningarna på Wagners Nibelungens ring här att göra? Eller den konstiga scenen om amning?
Naturmystik kanske. Men varför måste då Ponyo förvandla sig till människa? Hade inte både miljöbudskapet och magin vunnit på att Sosuke blivit en havsvarelse så att vi kan både njuta av havets under och förskräckas över soptipparna?
Nu saknar inte filmen glädjeämnen; några sekvenser är en stiluppvisning i klassisk animation. Som när Ponyo skrattande springer ovanpå den tsunamivåg som jagar Sosuke och hans mamma i bil uppför vägen mot deras klipphus. Eller när barnen under översvämningen dagen efter ser stora fiskar simma längs vägen där bilar nyss körde.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-09-11.