The Final Destination – Michael Tapper

USA 2009. Regi: David R. Ellis. Skådespelare: Bobby Champ, Shantel Van SSanten, Haley Webb, Nick Santo. Längd: 1.22.

Under uppföljarsjukans åttiotalsepidemi kläckte någon den ultimata Gandhi II: He’s Back and Mad as Hell, numera en fejktrailer på YouTube, förstås. Final Destination-filmerna – detta är nummer fyra – gör något liknande med Döden. Borta är Victor Sjöströms tungsinte lieman i Körkarlen och Ingmar Bergmans klurige schackspelare i Det sjunde inseglet.

Den moderne Hades är en humorbefriad och sadistisk löpandebandsslaktare. Han har hängt med i de senaste årens tortyrunderhållning. När några tilltänkta offer undkommer honom efter att unge svärmorsdrömmen Nick fått ett förebud blir han följaktligen förbannad och ger igen med råge. Ingen tråkvanlig död för de här blaserade hårdkropparna inte.

Som i en manual för trygghetsnarkomaner lurar Döden överallt för att med hjälp av stängsel, biltvättar, avloppet till en simbassäng med mera strimla, stycka, krossa, suga ut inälvorna etcetera på sina fåfängt sprattlande offer.

Regissören verkar inte ha bestämt sig för om det ska vara parodi eller allvar. Så det blir varken eller. Med långa transportsträckor. Och halvt apatiska skådespelare. Endimensionellt, fastän i 3D.