Danmark 2009. Fri os fra det onde. Regi: Ole Bornedal. Skådespelare: Lasse Rimmer, Lene Nystrøm Rasted, Jens Andersen, Bojan Navojec. Längd: 1.40.
Efter bara en förströdd bläddring i dansk dagspress får man intrycket av ett land under belägring av muslimska horder. Mytbildningen kring ”de fremmende” som analfabeter, gruppvåldtäktsmän och al Quaida-mullvadar är så tillspetsad att den knappast går att parodiera. I bland är det som att läsa modern folklore med rasistiska förtecken.
Med det i bakhuvudet ter sig Ole Bornedals (Nattvakten) Straw Dogs-inspirerade småstadsdrama inte längre som en överdrift. Men inte heller som någon särskilt fruktbar utgångspunkt för att förstå fenomenet. Tvärtom. Och det är synd på en så begåvad regissör och skådespelarensemble.
Filmen hamrar nämligen just in den klichébild som journalisten Rune Lykkeberg i sin bok Kampen om sandhederne menar driver människor i famnen på Dansk Folkeparti, nämligen gapet mellan den bildade urbana medelklassen (kultureliten) och den otvättade massan (folket).
Filmen öppnar i hjemmelig hygge hos det framgångsrika paret Johannes och Pernille. De har tagit sina statistiska två barn och flyttat från storstaden till Johannes lantliga föräldrahem modell Gods & Gårdar. Där får också invandraren Alain en fristad för att försöka bearbeta sina psykiska skador eHfter att ha förlorat sin familj i de jugoslaviska krigen.
Men i detta Pia Kjærsgaardsdanska Idyllien väcks en slumrande rasism till liv när en av bygdens mest omtyckta tanter hittas död, kanske mördad. Strax formeras en lynchmobb bland unga ölsupande dagdrivare, som inte bara vill tortera ihjäl ”negern” Alain utan också skända den väna Pernilles liljevita kropp.
Men att vända rasstereotypen så att det nu är vita och inte svarta grottmänniskor som blir hotbilden förändrar inte mycket. Snarare kan filmen just användas av Dansk Folkeparti för att bekräfta föreställningen om kulturelitens folkförakt, att det är så ”de där uppe” ser ”oss här nere” – som en samling tossede og beskidte bonnerøve. Att Bornedal i slutakten slänger in en pusseldeckarskruvning med efterföljande försoning förstärker bilden av skrivbordskonstruktion ytterligare.
Som historien visat är det knappast våldsamma grabbgäng med taskiga attityder vi ska frukta utan de medietränade och välkammade kostymnissarna med talets gåva. Och deras svans av karriärister och kappvändare ur medelklassen som i belevad ton ursäktar sig med att de bara lyder order.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-10-02.
3
x Lynchmobb
Fury (1936) Spencer Tracy spelar en oskyldigt anklagad som tar hämnd efter att ha dödförklarats då en mobb bränt ner hans arrestlokal. Klassiker av Fritz Lang.
Möte vid Ox-oket (The Ox-Bow Incident, 1942) Västernfilm med Henry Fonda som använder lynchjustisen som en metafor för nazismen.
Mississippi Burning (1988) Brutal och skakande skildring av lynchningar i Södern under medborgarrättsrörelsens framgångar på 1960-talet.
© Michael Tapper, 2009. Sydsvenska Dagbladet 2009-10-02.