The Invisible Man – Michael Tapper

USA 2020. Regi: Leigh Whannell. Med: Elisabeth Moss, Aldis Hodge, Storm Reid, Harriet Dyer. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.50.

Den goda nyheten är att The Invisible Man inte ingår i Universals misslyckade ”Dark Universe”-franchise. Den dåliga nyheten är att filmen inte har något som helst att göra med H.G. Wells klassiska romanförlaga. Nyinspelningen är i stället en high-tech-pimpad version av den 29 år gamla thrillern Sova med fienden (Sleeping with the Enemy, 1991), det vill säga en slasherfilm på tema våld mot kvinnor – nu med en osynlig förövare.

Handlingen börjar med att Cecilia Kass (Elisabeth Moss) flyr från sin våldsamma och kontrollerande sambo, stenrike optikeringenjören Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). Kort efteråt tar Adrian livet av sig, men just som Cecilia ska börja ett nytt liv hemsöker han henne. Hon förstår snart vad det är som händer, men hennes omgivning ser det snarare som att hon är sinnesrubbad.

Regissören-manusförfattaren Leigh Whannell har tidigare skrivit de tre första SAW-skräckfilmerna (2004–06), och häromåret regisserade han den kluriga AI-thrillern Upgrade (2018). Som så många nya regissörer de senaste decennierna är han tekniskt fingerfärdig men svag på att teckna psykologiskt trovärdiga porträtt. Och just det sistnämnda är något filmen ropar efter.

Filmen handlar nämligen inte bara om en brutal stalker utan också om en manipulativ sociopat. Förutom våld ska Adrian innan handlingen tar vid utsatt Cecilia för det som i USA kallas ”gaslighting”, efter filmklassikern Gasljus (Gaslight, 1944). Det vill säga att han, likt en sektledare, isolerar henne från släkt och vänner för att systematiskt bryta ner hennes självkänsla och verklighetsuppfattning så att hon kan formas till underkastelse.

Bakgrunden till händelserna i borde ha vävts in i handlingen, antingen som prolog eller i återblickar. Nu får vi en psykologisk skräckthriller utan mycket till psykologi, utan att vi får reda på särskilt mycket om offret och bara småsmulor om förövaren och parets tidigare relation. Adrian blir aldrig mer än en påhittig mördarmaskin, och därmed tappar filmen kraft som tragisk skräckthriller.

Återstår Elisabeth Moss osminkade rollprestation som en kvinna med själen nermald till småsmulor och nerverna utanpå huden. Hon gör det med stor inlevelse, även om vi sett henne lida på snarlikt sätt i tre säsonger av The Handmaid’s Tale (2017– ). Det verkligt tragiska är dock att Moss inte ser sin egen gaslighting som sektmedlem i scientologerna.