USA 1984. Regi Francis Ford Coppola Manus Francis Ford Coppola, William Kennedy Förlaga Fotobok Titel The Cotton Club (1977) Författare James Haskins Foto Stephen Goldblatt Klipp Barry Malkin, Robert Q. Lovett Scenografi Richard Sylbert Musik John Barry Med Richard Gere Michael “Dixie” Dwyer Gregory Hines Delbert “Sandman” Williams Diane Lane Vera Cicero Lonette McKee Lila Rose Oliver Bob Hoskins Owney Madden James Remar Dutch Schultz Nicolas Cage Vincent Dwyer Fred Gwynne Frenchy Demange Gwen Verdon Tish Dwyer Maurice Hines Clayton “Clay” Williams Tom Waits Irving Starck Laurence Fishburne Bumpy Rhodes John P. Ryan Joe Flynn Producent Robert Evans Produktionsbolag Totally Independent Productions, American Zoetrope, Producers Sales Organization för Orion Pictures Längd 2.08 (biografversionen), 2.19 (Encore).
Den 26 oktober 2019 dog Robert Evans, filmbolagschef 1967–76 på Paramount och senare producent på under egen flagg till sin död. Han förvandlade det undergångshotade Paramount, då dotterbolag till koncernen Gulf + Western, till Hollywoods framgångsrikaste filmbolag med filmsuccéer – numera klassiker – som Rosemary’s Baby (1968), GUDFADERN (The Godfather, 1972), Serpico (1973), Gudfadern II (The Godfather, Part II, 1974) och Chinatown (1974). Ingen annan producent har spelat en så betydande roll för Hollywoods konstnärliga förnyelse som han, bland annat genom hans vågade satsningar på unga regissörer som Roman Polanski och Francis Ford Coppola.
Efter en knarkdom 1980 låg karriären i spillror, men han planerade göra comeback som producent och dessutom regidebutera med gangstermusikalen The Cotton Club (1984), nu restaurerad och återutgiven i december 2019 i en elva minuter längre version under titeln The Cotton Club Encore av Francis Ford Coppola. Genom kokainlangaren Karen Greenberger (även känd som Lanie Jacobs) fick Evans teaterimpressarion Roy Radin som medfinansiär till en extravagant produktion med Mario Puzo (författare till romanförlagan Gudfadern) som manusförfattare, dyra musikrättigheter till en lång rad klassiska jazzlåtar, historiskt trogna kulisser och kläder samt en omfattande rollista med en stor musikalensemble.
Under förarbetet 1983 mördades Raskin. Yrkesmördaren William Mentzer och tre andra dömdes för mordet, där man använt dynamit för att försvåra identifikationen. Greenberger dömdes för kidnappning och dråp. Anledningen till mordet sägs ha varit oenighet om vinstfördelningen från filmen. Evans var också misstänkt, och det dröjde till 1991 innan Greenberger i ett vittnesmål friade honom från misstankar.
Mordrättegången och Evans oerfarenhet som regissör gjorde att han panikringde till Francis Ford Coppola, som först bara anställdes som konsult och manusförfattare men som efter någon vecka övertalades att även ta över registolen. Coppola, då svårt skuldsatt efter fiaskot med Älskling, jag hatar dig (One from the Heart, 1981), tog jobbet för pengarna, slängde Puzos manus (även om Puzos namn av reklamskäl fortfarande står kvar på affischen och i eftertexterna) och skrev ett helt nytt manus med författaren William Kennedy, känd för bästsäljare som Legs (1975, om gangstern Jack ”Legs” Diamond) och Pulitzerprisvinnaren Järngräs (Ironweed, 1983; filmatiserad 1987).
Coppola strök flera av Evans förslag från rollistan, bland andra Alain Delon och Richard Pryor i de manliga huvudrollerna, och plockade in en lång rad unga talanger: affischnamnet Richard Gere (som även spelar kornett i filmen) i den vita manliga huvudrollen, Diane Lane från Rumble Fish (1983) i den vita kvinnliga huvudrollen, dansaren och skådespelaren Gregory Hines i den svarta manliga huvudrollen och musikalstjärnan Lonette McKee i den svarta kvinnliga huvudrollen. Bland skurkarna syns James Remar (The Warriors, 1979) som den ökänt sadistiske Dutch Schultz, Bob Hoskins (THE LONG GOOD FRIDAY, 1980) som Cotton Club-ägaren Owney Madden och komediskådespelaren Fred Gwynne (känd från tv-serien The Munsters, 1964–66) som Maddens dubbelt så långa assistent Frenchy, Laurence Fishburne som Bumpy Rhodes samt Andy Warhol-medarbetaren Joe Dallessandro som Charles ”Lucky” Luciano.
När filmen fick sin premiär i december 1984 hyllade kritikerna musikalnumren men var desto hårdare mot själva berättelsen kring den påhittade vite jazzmusikern Michael ”Dixie” Dwyer och hans kärleksaffär med spritsmugglaren Schultz’ älskarinna Vera Cicero. Filmen blev en ekonomisk flopp som tjänade in knappt hälften av sin för tiden enorma budget på 58 miljoner dollar. Den försvann snabbt från biorepertoaren och ur minnet utan att leva vidare som kultklassiker. Evans skyllde kostnaderna på Coppolas spenderbyxor, men i intervjuer (även på Encore-utgåvan) påpekar Coppola att de stora kostnaderna i produktionen, såsom musikrättigheterna men framförallt de påkostade kulisserna och kläderna redan var ett faktum när han tog över som regissör.
Det Coppola gjort med Encore är att återställa sin ursprungliga klippning, som Evans trimmade eftersom han ansåg att den gav ett alldeles för stort utrymme åt bakgrundshistorierna till de två manliga huvudrollsinnehavarna och framförallt åt Gregory Hines’ rollfigur. I biografversionen ligger strålkastarljuset fast förankrat på den då säljande stjärnan Richard Gere, som i likhet med den då färska talangen Diane Lane inte gör någon av sina minnesvärda rollinsatser (han är dock en hyfsad kornettspelare). Redan då märktes skillnaden till de betydligt starkare rollprestationerna av Gregory Hines och Lonette McKee. Det är med all säkerhet därför som de två pryder omslaget till Encore-utgåvan.
Coppolas nya klippning har en bättre balans i skildringen av de två parallella livsödena mellan Geres ”Dixie” och Gregory Hines ”Sandman” Williams. Filmen öppnar nu men en starkare scen, som direkt suger in åskådaren i tidsperioden och handlingen, och vi får flera scener från de två huvudpersonernas familjeliv som förklarar mycket av det som var oklart i biografversionen. Faktiskt finns här material till en långt större berättelse, en tv-serie över flera säsonger som kunde blivit en syskonproduktion till Boardwalk Empire (2010–14).
Rollgalleriet innehåller flera färgstarka bifigurer, spelade av färgstarka skådespelare, förutom ovannämnda: Tom Waits, musikalstjärnan Gwyn Verdon (”Dixies” mor Tish), Woody Strode (dörrvaktmästaren Holmes), John P. Ryan (Schultz’ konkurrent John Flynn) och Hines bror Maurice (”Sandmans” bror Clay) samt inte minst en fantastisk afrikanskamerikansk musikalensemble som hade förtjänat större plats i berättelsen. Se exempelvis Larry Marshalls underbara rolltolkning av den vilt dansanta jazzlegenden Cab Calloway, dåtidens Iggy Pop.
Fortfarande överskuggar de lysande musikalnumren till klassiska jazzlåtar den svaga storyn. Coppola och Kennedy försöker gjuta liv i handlingen genom att lyfta fram den rasistiska segregationen som innebar att Cotton Club visserligen låg i Harlem och lockade folk med dåtidens svarta musikstjärnor som Duke Ellington och Cab Calloway men endast släppte in en vit publik. Så fort scenljuset tänds på scenen tonar glömmer man emellertid filmens alla brister för att bländas av de högklassiga artisterna.
Gregory Hines var då känd som en av steppdanshistoriens mästare, och det visar han inte minst i den avslutande numret utan musikackompanjemang men med visuellt pyroteknisk växelklippning till händelser som avslutar karriären för somliga och livet för andra, inte helt olikt finalen på Gudfadern. Men Hines bror Maurice ligger inte långt efter, liksom Lonette McKee – fantastisk både som sångare och dansare – och många av de andra i ensemblen (se bland andra Mario Van Peebles i en mindre dansroll). Encore-utgåvan är en bluray man kan plocka fram enbart för att titta på hitlistan av musikalnummer som ”Stormy Weather”, ”Minnie the Moocher”, ”Crazy Rythm”, ”Oh, Beautiful Doll”, ”Cotton Club Stomp” 1 och 2 och många fler.
Blurayutgåvan gör rättvisa åt Stephen Goldblatts vackra filmfoto med dess färgskala dominerat av guldbruna toner (slående likt Gordon Willis’ foto i Gudfadern). Filmen har till stora delar klippts om för att strukturera om berättelsen och integrera det nytillkomna materialet utan att skarvarna märks alltför mycket. Ljudet har mixats i 5.1-surround som låter betydligt bättre än vad filmens produktionsår anger. Det märks att Coppola lagt en dryg halvmiljon dollar på att demonstrera filmens kvaliteter för en värld som snabbt lade filmen till glömskans arkivhandlingar.
Även i Encore-versionen är The Cotton Club fortfarande inte någon av Coppolas bästa filmer, men då pratar vi om en regissör med en meritlista som för alltid skrivit in honom i historien som en av USA:s konstnärligt främsta regissörer. Och filmen förtjänar definitiv att ses om och att omvärderas, särskilt i ljuset av oförtjänt prisade musikaler under senare år som Chicago (2002) och LA LA LAND (2016).
© Michael Tapper, 2020. Endast för hemsidan michaeltapper.se 2020-02-16.
