Color Out of Space – Michael Tapper

Portugal/USA/Malaysia 2019. Regi: Richard Stanley. Med Nicolas Cage, Joely Richardson, Q’orianka Kilcher, Madeleine Arthur. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.51.

Längtar du efter en psykedelisk skräckshow om en meteorit som förvandlar floran till ett surrealistiskt färgfyrverkeri och faunan till deformerade mutationer? Då är Color Out of Space något för dig. Den uppfyller grindhousekritikern Joe Bob Briggs kvalitetskrav på att inte bara bjuda på en galen upplevelse utan dessutom på misstanken av att vara gjord av en galning.

Sydafrikanska originalet Richard Stanley är tillbaka efter katastrofen med storsatsningen The Island of Dr. Moreau (1996), efter H.G. Wells romanklassiker. Den som minns hans högst egensinniga Dust Devil (1992) kan ana vad som väntar. Som extra krydda har han plockat in Nicolas Cage med sprängfylld vansinnesarsenal.

Förlagan är H.P. Lovecrafts berömda novell ”Färg bortom tid och rum” (”The Color Out of Space”, 1927), inspirerad av miljödebatten om dåtidens dammbyggen och av ”radium girls”-skandalen, då fabriksarbetande kvinnor fick strålsjuka av självlysande radiumfärger. Novellen berättar om en familj som ser vattnet och grödorna förstöras av en meteorit. Följdverkningarna kan man tolka som antingen tecken på kollektiv galenskap eller på verkliga fysiska förändringar.

Nathan Gardner (Cage), hans fru Theresa (Joely Richardson) och deras tre barn – ständigt påtände Benny (Brendan Meyer), wicca-troende Lavinia (Madeleine Arthur) och nördige minstingen Jack (Julian Hilliard) – är stadsborna som blivit lantisar med villa, Volvo och vovve. Familjen Trygg med en tickande bomb av oro under ytan efter mammans cancerbehandling. Meteoriten blir till en katalysator för deras värsta mardrömsföreställningar.

Som komisk pausfågel gör Tommy Chong från knarkfarsduon Cheech & Chong en cannabismarinerad vildmarkshippie med bisarra mobiler som specialitet. Men ensemblen bakom familjen Gardner är de som lyckas levandegöra den skogstokiga storyn. En betydande prestation med tanke på att novellen inte sätter mycket kött på rollgalleriets ben.

Lovecrafts idéer om en kraft eller livsform från rymden som tar över och förändrar livet på jorden har inspirerat åtskilliga verk i science fiction-genren, bland annat klassikern Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956) och senast Alex Garlands AREA X: ANNIHILATION (2018), efter Jeff VanderMeers roman. Det här är urkällan iscensatt av Stanley i all sin råa och obändigt förnuftsvidriga kraft. Inget för den finkänslige, men mumma för skräckelfrossaren.