The Cold Blue – Michael Tapper

USA 2018. Regi: Erik Nelson. Medverkande: V.G. Alexander, Paul Haedike, Mort Kimmel, William Toombs. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.12.

The Cold Blue är en förbryllande dokumentär där man ersatt huvudnumret med den typ av extramaterial man hittar på en dvd/bluray-utgåva. Erik Nelsons film har restaurerat William Wylers 45 minuter långa krigsdokumentär Memphis Belle: Berättelsen om en flygande fästning (Memphis Belle: A Story of a Flying Fortress, 1944), om den amerikanska 8:e flygdivisionens 25:e bombuppdrag över Nazityskland.

Men av den filmen och materialet som föll bort i klippningen får vi bara se bitar av under dokumentärens 72 minuter, mestadels fyllda av intervjuer med några av de få krigsveteraner som ännu lever. På slutet lägger man till scener där man berättar om hur man restaurerat originalmaterialet, inslag som funnits på dvd-utgåvor av restaurerade filmer sedan formatets barndom.

Bättre hade varit att visa den restaurerade Memphis Belle i sin helhet, utan att, som här, ändra formatet till vidfilm men med pålagda ljudeffekter i surroundmixning. Därefter kunde man växlat till intervjuer med flygaressen med klipp från Wylers överblivna filmmaterial.

Nu blir det en frustrerande upplevelse av att inte få se originalproduktionen från en regissör långt bättre än Nelson. Memphis Belle ligger visserligen fortfarande ute på Netflix tillsammans med den utmärkta dokumentären FIVE CAME BACK (2017), om de fem stora Hollywoodregissörer som drog ut i andra världskriget med kameran som vapen. Fast nog hade filmen förtjänat att visas på stor duk – gärna tillsammans med de andra fyra regissörernas filmer från kriget.

Nå, här finns i alla fall några tänkvärda repliker från veteranintervjuerna, som den på frågan om de förtjänar att kallas ”den bästa generationen”. En veteran säger ”jag börjar tro det”, och är det svårt att invända. De som sett vad nazismen ställt till med skulle aldrig tolerera att dess draksådd idag åter marscherar på gatorna och in i parlamenten.