The Two Popes – Michael Tapper

Storbritannien/Italien/Argentina/USA 2019. Regi: Fernando Meirelles. Med: Jonathan Pryce, Anthony Hopkins, Juan Minujín, Sidney Cole. Längd: 2.03.

Drygt två timmar i sällskap med två munhuggande gamla gubbar, en grinig och en jovialisk, låter inte precis som receptet på en lyckad biokväll. Ändå är det precis vad det blir när Fernando Meirelles (The Constant Gardner, 2005) skildrar katolska makthavarna Joseph Ratzinger (Anthony Hopkins), alias påve Benedictus XVI, och kardinal Jorge Bergoglio (Jonathan Pryce), senare påve Franciskus, i en teologisk och moralisk duell om kyrkans framtid.

De träffas i Rom under det turbulenta året 2012, då Vatikanen skakas av en penningtvättskandal och avslöjanden över hela världen om hur katolska präster begår pedofila övergrepp under kyrkans tysta beskydd. Folk överger katolicismen i massor, också på grund av den rådande konservativa hållningen till aborter, skilsmässa och homosexualitet. Även Bergoglio har för avsikt att hoppa av sin tjänst under en påve som klamrar sig fast vid dogmer tiden sedan länge gått förbi. Men Benedictus kontrar med ett överraskande förslag.

Det är inte första gången Mereilles intresserat sig för påvedömets baksidor. För drygt tio år sedan producerade han komedin Påvens toalett (El baño del papa, 2007), en uruguayansk variant på Lars Molins tv-klassiker Kunglig toilette (1986) om ett påvebesök i en bondhåla som tvingar fram bygget av ett särskilt påvedass. Den här gången handlar det om moraliska föroreningar, kyrkliga likväl som personliga.

Upptakten under konklaven 2005 slår an en vanvördig ton när kardinalerna tågar in till tonerna av ABBA:s ”Dancing Queen”. I den märkliga musikalscen som uppstår förvandlas de heliga männen till uppblåsta primadonnor som man skulle vilja punktera med en nål i röven. Under samtalen som följer förstår vi att det också är den argentinske livsnjutaren Bergoglios hållning.

Benedictus har valt den livsfeges bana, bort från livets alla frestelser (läs: glädjeämnen) och medmänskliga relationer, in i böckernas värld bakom höga kyrkomurar. På den kyrkliga karriärvägen mot ära och berömmelse har han förlorat sin religiösa kompass och kontakten med Guds röst. Han har nu blivit en förtappad själ som ensam irrar omkring i en ekande tystnad lika stor som den i Vatikanens korridorer och salar. En funktionshindrad påve i akut behov av en ”andlig hörapparat”, för att citera honom själv.

Bergoglio är allt det Benedictus inte är. Han har valt att leva ett socialt engagerat liv i enkelhet bland Buenos Aires fattigaste, där han arbetar i soppkök, pratar med folk på gatan och tar sig en och annan tango. Kontrasten mellan de två gestaltar ett månghundraårigt religiöst tvisteämne, den om hur kyrkan som rik och mäktig institution kan förkunna en lära som formulerades av Jesus i självpåtagen fattigdom bland samhällets olycksbarn. Den svartvita bilden av de två kompliceras emellertid när Bergoglios synder rullas upp i plågsamma bilder av hans medlöperi under den argentinska militärjuntans brutala styre.

The Two Popes är en fascinerande personstudie av två gamla antagonister som finner försoning med sig själva, varandra och världen. Manuset är späckat med begåvad dialog av Anthony McCarten (DARKEST HOUR, 2017) och huvudrollerna spelas med subtil precision av veteranerna Hopkins och Pryce. Filmen är som bäst när Mereilles låter kameran gå in i närbilder, ibland extrema närbilder, för att avläsa skådespelarnas mest finstämda instrument när de med en blick eller en muskelskiftning röjer tankarna och känslorna bakom de kontrollerade fasaderna på sina rollfigurer.

Faktiskt undrar jag om filmen inte hade blivit bättre av att man struntat i återblickarna för att, tvärtemot all filmisk logik om att visa i stället för att berätta i ord, låta Pryces mimik säga allt under Bergoglios bikt för Benedictus. Som Carl Th. Dreyer och Ingmar Bergman tidigare visat, är filmkameran den bästa seismografen för att fånga själens alla skälvningar i det mänskliga ansiktet.