Kina/USA 2019. Regi: Roland Emmerich. Medverkande: Ed Skrein, Patrick Wilson, Mandy Moore, Luke Evans. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.18.
Liksom 1976 års Midway lägger nyinspelningen tonvikten på sjöslaget mellan Japan och USA kring Stilla Havs-atollen den 4–7 juni 1942 som sinnesretande spektakel. Då steroidpumpade man filmupplevelsen med det golvskakande ljudsystemet Sensurround för att efterlikna samtidens katastroffilmer. Nu laddar man med en trollerilåda av visuella effekter för att maximera upplevelsen av explosioner, kulregn och eldhav till ljudchockvågor i senaste surroundsystemet Dolby Atmos.
Vid sidan av Michael Bay är Roland Emmerich (Independece Day, 1996; 2012, 2009) vår tids ledande massförstörelsekonstnär. Därför kan han inte motstå frestelsen att som en ”sug på den”-kommentar till Bays Pearl Harbor (2001) ge sin version av attacken på flottbasen den 7 december 1941, än mer så eftersom den bara är en prolog till filmens huvudattraktion: slaget vid Midway.
Gemensamt är också att ingen av dem gjort sig kända för djupare personstudier eller moraliska komplikationer. Tv-författaren Wes Tookes pappfigurer av sammanbitna män som tuggar klichérepliker passar därför Emmerich perfekt. Midway ger några halvhjärtade erkännanden åt de känslomässiga effekterna på männen i fält, men det står aldrig i vägen för filmens kärleksförklaring till kriget som adrenalinkickande nöjesfält.
Som legitimering för sin nonchalanta hållning karikerar man Hollywoodlegenden John Ford (Geoffrey Blake) som en lika machorubbad själsfrände. Och visst filmade han delar av slaget vid Midway, liksom andra strider i Stilla Havs-området, men kontrasten mellan krigsmaskinhyllningen Midway och de humanistiska krigsdokumentärerna av Ford och hans kollegor William Wyler och George Stevens är avgrundsdjup. Bara någon som aldrig bevittnat krigets effekter eller försökt förstå det mänskliga lidandet kriget orsakar kan göra en film där hjältarna lustvrålar extatiskt, får en wargasm, när de skjutit ner ett plan eller fällt bomber som dödar tusentals fiender.
En inledande text påstår att filmen skildrar verkliga händelser, och det är nog sant om man med det menar förloppet i kronologisk punktform, kryddat med ögon- och örongodis. Den som söker en djupare förståelse av Stilla Havs-kriget rekommenderar jag i stället att se tv-serien The Pacific (2010) eller läsa någon av de klassiska romanerna i ämnet, James Jones Den tunna röda linjen (The Thin Red Line, 1962) och Norman Mailers De nakna och de döda (The Naked and the Dead, 1948).
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-11-08.
