Sorry We Missed You – Michael Tapper

Storbritannien/Frankrike/ Belgien 2019. Regi: Ken Loach. Medverkande: Kris Hitchen, Debbie Honeywood, Rhys Stone, Katie Proctor. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.41.

Skitjobb har många namn. ”McJob” blev 1990-talets modeord för arbeten med usel lön och usla arbetstider. ”Sms-anställning” hamnade på Språkrådets nyordlista 2014 som benämning för timarbete eller tillfälliga vikariat på kort varsel efter sms från företaget. Under senare år talas det mycket om ”gigekonomin”, där man inte får betalt per timme utan per uppdrag. Det är ämnet för Ken Loachs nya film Sorry We Missed You.

Möt Newcastle-familjen Turner. Arbetslöse Ricky (Kris Hitchen) tror sig kunna ta familjen ur skuldfällan genom att leverera paket för en budfirma. Men han blir varken anställd eller egen företagare utan en ”ombordare” enligt företagets skitsnackslexikon. Det betyder att han tvingas hyra eller köpa egen skåpbil, följa ett så strikt schema att han varken har tid att äta eller gå på toa – pissa på flaska är det första han får lära sig av sina kollegor – och han bötfälls för varje leveranstid och arbetspass han missar.

För att få ekonomin att gå ihop tvingas han köra fjorton timmar om dagen sex dagar i veckan. Hustrun Abbie (Debbie Honeywood) flänger runt stan efter ett liknande upplägg i den privatiserade hemtjänsten, om än med obetalda håltimmar utspridda under arbetsdagen mellan halv åtta på morgonen och nio på kvällen.

På dessa fejkledigheter sitter Abbie antingen på bussen mellan jobben eftersom Ricky sålt hennes bil för att kunna betala handpenningen på skåpbilen. Eller så jobbar hon oavlönat för att ge ”klienterna” (läs: ensamma pensionärer) den omsorg de behöver. Barnen, elvaåriga Lisa Jane (Katie Proctor) och femtonårige Sebastian (Rhys Stone), får klara sig bäst de kan utan sina föräldrar.

Idag jobbar 4,7 miljoner britter i den snabbväxande gigekonomin, som även kommit till Sverige via en rad appar. De är vår nyliberala tids skitjobb, pimpad med glada tillrop om ”frihet” och ”flexibilitet” – för företagen, vill säga, som får friheten att pressa sina utgifter maximalt. Med gigjobbare i stället för fast personal slipper man allt vad anställningstrygghet, kollektivavtalslöner och sociala avgifter heter. Och vem har hört talas om en gigfackförening?

Manusförfattaren Paul Laverty har byggt Sorry We Missed You på det omskrivna fallet med Don Lane (se bilden nedan), en brittisk kurir för tysklandsbaserade DPD som dog i januari 2018 efter flera kollapser på jobbet. Han var 53 år och svårt sjuk i diabetes typ ett men hade varken tid eller råd att söka sjukvård på grund av företagets höga böter för frånvaro. Hans fru Ruth söker nu väcka åtal mot företaget.

Få kan fånga arbetarklassens sociala förnedring i ett samhälle som sätter pengarna framför människovärdet med en sådan kraft som Ken Loach, 83 år ung. Han får god hjälp av sin skådespelarensemble i roller som ligger nära dem själva. Hitchens är rörmokare, Honeywood är lärarassistent och budfirman befolkas av personer som till vardags jobbar som kurirer.

Men det är inte bara mörkt, även om framtiden för familjen Turner inte inger något hopp. Mitt i vardagen skymtar mänsklig värme, humor och solidaritet fram mot alla odds när familjen samlas kring middagsbordet, Lisa Jane följer med Ricky på kurirrundan en lördag eller Abbie tar sig en pratstund med en av sina ”klienter”. Inte en scen, replik eller rollprestation klingar falsk.