Quick – Michael Tapper

Sverige 2018. Regi: Mikael Håfström. Medverkande: Jonas Karlsson, David Dencik, Suzanne Reuter, Alba August. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.12.

Alla ville ha seriemördaren-nekrofilen-kannibalen-sadisten Thomas Quick. Ingen ville veta av den gråtriste pedofilen, misslyckade bankrånaren och psykiskt sjuke blandmissbrukaren Sture Bergwall. Medierna tävlade i blodisande rubriker och påannonser, fyllde reportagen med perversa detaljer. I Expressen den 2 november 1994 refererade kriminalreportern Pelle Tagesson till Quicks ”djuriska vrål” under rekonstruktionerna på mordplatserna och funderade: ”Är han verkligen en människa?”.

Än värre var att polisen och rättssystemet spelade med i en uppenbart fantastisk och orimlig berättelse som saknade verklighetsbaserat underlag, inte minst kriminaltekniskt godtagbara bevis. Så här i efterhand är det svårt att se hur man kunde undvika att notera parallellerna till da Costa-fallet eller till 1990-talets incest- och pedofilhysteri som fick åtalade fällda på märkliga berättelser, ibland kryddade med ritualmord och satanism som hämtade från häxprocessernas tid.

Men man ville så gärna ha en svensk motsvarighet till USA:s Jeffrey Dahmer och ännu hellre till den populärkulturella antihjälten Hannibal Lecter. Någon som man kunde bygga sin karriär på, skryta om inför kollegor, basera bästsäljande böcker och välbesökta konferensföredrag på. Därför blev Quick viktig inte bara för Bergwalls behov av att få uppmärksamhet och status, utan också för den sektliknande grupp av psykologer, jurister, reportrar och poliser som ville sola sig i glansen från monstrets varumärke.

Filmen Quick bygger på journalisten Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick: Att skapa en seriemördare (2012). Vi får följa Råstams (Jonas Karlsson) mödosamma efterforskningar och intervjuer som ledde fram till den SVT-producerade dokumentär, sänd i december 2008, efter vilken Bergwalls framgångsrika resningsprocesser inleddes. Mitt under arbetet får han ett cancerbesked som höjer stressnivån ytterligare i hans redan överbelastade arbetsveckor på uppemot 130 timmar.

Filmen kunde ha blivit en enmansshow av Karlsson om det inte vore för David Denciks mästerligt lågmälda rollinsats som Bergwall. Det första mötet mellan de två blir till en duell i kroppsspråk, där Råstams nervösa otålighet, ryckningar i benen och fingrande på alarmknappen ställs mot den söndermedicinerade Bergwalls stela hållning, outgrundliga ansiktsuttryck och säregna sätt att uttrycka sig på. Det är en balansakt i gestaltningarna som undviker att tippa över i parodi.

Den första konfrontationen med Sveriges blodtörstigaste seriemördare genom tiderna är filmens bästa scen, en halvt komisk, halvt rörande, motbild till Clarices Starlings första möte med Lecter i När lammen tystnar (The Silence of the Lambs, 1991). I stället för Satan förkroppsligad i en intellektuell gigant med smak på människokött möter vi en ensam, inbunden människa. Vilsen i livet, förskrämd över vad han ställt till med i rollen som Quick.

Det blir början på en berättelse som går på tvärs mot framgångsreceptet för en dramatisk spelfilm på tema mord men som precis därför känns så uppfriskande: Seriemördaren avslöjas som oskyldig. Skräckporträttet av honom punkteras som en ren fabrikation. De åtta mord han fällts för förblir ouppklarade på grund av rättshaveriet kring en grundlös fantasi. Reportern bakom avslöjandet dör i cancer just som skandalen rullas upp. Och vi vet redan från början vad som ska hända.

Att regissören Mikael Håfström ändå lyckas hålla energin uppe i dryga två timmar beror inte bara på att berättelsen är bra utan än mer på hans skickliga berättande med lärospån från Hollywood. Han har en känsla för ekonomiskt berättande som varierar mellan lugna scener där privatpersonen Råstam porträtteras och det uppskruvade klippningstempot som ska spegla reportern Råstams adrenalinkickar inför intressanta uppslag och heta spår.

I en rad hallucinatoriska klipp som ska illustrera Quicks erkännanden är det som om Råstam under påverkan av sin hjärntumör får kontakt med den förmente seriemördarens drogpåverkade sinnestillstånd. Det kan låta knasigt men blir i själva verket en bra illustration av det kollektiva vansinne av surrealistiska proportioner som rådde under förhören och mordplatsvallningarna med Quick.

Detsamma gäller porträtten av Quick-sekten, främst åklagaren Christer van der Kwast (Magnus Roosman) och psykologen Sven Åke Christiansson (Björn Bengtsson). De framstår som hämtade från en buskis, men att döma av deras insatser i polisutredningen av Quicks förmenta mord går det knappast att göra karikatyrer på dem.

Den ende filmen inte lyckas få grepp på är psykoterapeuten Margit Norell (Suzanne Reuter), hjärnan bakom triumfen för den numera förkastade tanken om bortträngda minnen som förmörkat svensk rättvisa i decennier. Hon stannar vid en skuggfigur och hade behövt en mer gedigen presentation, men det kan vi kanske få om man gör en spelfilm efter Dan Josefssons uppföljare (egentligen en prequel) till Råstams bok: Mannen som slutade ljuga: Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick (2013).

Quick-skandalen har lämnat efter sig åtta ouppklarade mord och grumlat ytterligare ett trettiotal mordutredningar. Cirkusen kring honom i form av utredningar, psykiatriska behandlingar, rättsprocesser, resor med mera har Leif GW Persson estimerat till en kostnad av 200 miljoner. Omätbart mänskligt lidande och svindlande utgifter för en sagoberättelse som ingen hade trott på om den gjorts som Hollywoodfilm. Kanske borde rättsvårdande myndigheter kontakta en diplomerad filmvetare nästa gång de får in en seriemördare som verkar vara för bra för att vara verklig. Det hade blivit billigare än slutnotan för Quick.