Storbritannien 2009. The Descent, Part 2. Regi: Jon Harris. Skådespelare: Shauna MacDonald, Natalie Jackson Mendoza, Krysten Cummings, Gavan O’Herlihy. Längd: 1.34.
En uppföljare som tar vid omedelbart där originalfilmen slutar och som med friskt nytt blod till grottmonstren bokstavligen följer i föregångarens fotspår. Folk i skräckfilmer lär sig som bekant aldrig av genren, så slaktoffren köar ännu en gång i skräckens boning för att strimlas framför kameran.
Knappt har Sarah (se första filmen) ensam tagit sig ut ur grottorna förrän hon omedelbart transporteras tillbaka av en misstänksam sheriff, som anlitar ett proffsteam av grottklättrare för att undersöka om hon är skyldig till att de andra i hennes klättrarsällskap dött eller lämnats kvar. Traumatiserad av sina upplevelser har Sarah blockerat alla minnen, men spärrarna släpper så snart hon får syn på de välbekanta, slemdrypande monsterkäftarna.
Det som följer kan knappast betecknas som skräck, snarare en mekanisk spökhussymfoni för chockmaskin. Några falska skrämseleffekter finns det, det tillhör. Men annars dyker monstren i stort sett upp som förväntat och till den obligatoriska musikaliska ljudbangen. Alla klichéerna är med, inklusive några monstret-som-du-trodde-var-dött-men-som-plötsligt-reser-sig-för-att-attackera-igen.
Upprepnings- och konventionstvånget är extra tråkigt i en film som har en del kvaliteter. Sam McCurdys kameraarbete är lika snyggt och effektfullt som i den första filmen, särskilt i de klaustrofobiska grottgångarna. Dessvärre maler en fladdrig och okänslig klippning ner alla actioninslag till en suddig gröt. Skådespelarinsatserna är ojämna, fast de kvinnliga rollgestalterna är intressant nog betydligt mer utvecklade och nyanserade medan männen är försumbara machotöntar.
Allt som allt en medioker historia som mest irriterar i sina förutsägbara buh-inslag men som i alla fall kastar några smulor till svältfödda feministiska skräckfilmsfans.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-01-08.