438 dagar – Michael Tapper

Sverige 2019. Regi: Jesper Ganslandt. Medverkande: Gustaf Skarsgård, Matias Varela, Fredrik Evers, Philip Zandén. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.04.

Oberoende journalistik och yttrandefrihet är under attack över hela världen, en trend som ökat stadigt det senaste decenniet. Enligt Reportrar utan gränsers rapport om 2018, dödades totalt 80 journalister, varav 49 var överlagda mord. Tre saknas, 60 hålls som gisslan och 348 sitter fängslade. Också här hemma i Norden har situationen förvärrats, framförallt till följd av hatet och hoten från högerextremismens svans – ofta även huvud – av nättroll och nazister.

Ändå var det länge sedan någon film om kända journalister som fängslats eller dödats i sitt arbete gick på biorepertoaren. På bluray/dvd och strömningstjänsten SF Anytime kan man se Matthew Heinemans skandalöst förbisedda A PRIVATE WAR (2018), om amerikanska krigsreportern Marie Colvin, kraftfullt gestaltad av Rosamund Pike. Bakom henne är namnlistan lång, som ryska Anna Politkovskaja, slovakiske Ján Kuciak och maltesiska Daphne Caruana Galizia.

Vid sidan av mordet på Nils Horner i Kabul 2016 är den etiopiska regimens fängslande 2011–12 av Martin Schibbye och Johan Persson det mest kända övergreppet mot svenska journalister under senare år. Deras rapport om händelserna i boken 438 dagar (2013) blev en bästsäljare både i Sverige och utomlands. Men filmatiseringen – hur bra jag än önskat att den skulle vara – är en avslagen upplevelse.

Svagheterna ligger i regi och manus. Jesper Ganslandt har inte konstnärlig talang nog för att göra rättvisa åt Schibbyes och Persson 438 dagar i fångenskap på gränsen till nervsammanbrott i fångenskap. Hans bildberättande saknar adrenalin, saknar spänning. Vi får varken någon känsla av farorna – det etniska spänningarna, angivarsystemet, tortyren, våldet – eller av den psykiskt nedbrytande tristessen i det ökända etiopiska Kalityfängelset.

Än mer förvånande är hur svårt manusförfattaren Peter Birro har att förvalta stinget från den absurda, svarta, komik som alltid uppstår i mötet med en politiskt nyckfull och godtycklig rättsstat i ett totalitärt land. Den kortslutna logiken med vilken militärbefälhavaren i Ogaden försöker sätta ditt huvudpersonerna för terroristbrott är så mycket roligare och därför skrämmande i förlagan. Och en scen jag hade velat se är den med förhörsledaren som håller sig så strikt till regimens protokoll om att statens fiende nummer ett är islamistiska rörelser att han tycker Perssons mustasch ”är väldigt sunnitisk”.

Filmens försonande tillgång är skådespelarduon Gustaf Skarsgård och Matias Varelas känslostormande samspel som Schibbye respektive Persson, en vänskap som växer till något större just för att de är så olika och därför kompletterar varandra. Väl i fängelset växer de ihop till något som liknar ett komikerpar av motsatser. Schibbye är den lågmälde diplomaten som ständigt tvingas släta över den inte alltid så socialt smidige sanningssägaren Perssons vredesutbrott.

I marginalen försöker Philip Zandén sig på ett snabbporträtt av Carl Bildt, då nyligen avhoppad som styrelseledamot i Lundin Oil, vars ljusskygga affärer med Etiopien gjorde Bildts roll som utrikesminister märklig. Hans aristokratiska självupphöjelse till kulturellt förfinad statsman, höjd ovan världen och dess moral, blir emellertid mer Jönssonligan-komiskt harmlös än bokens kritiska porträtt.

Filmen har med rätta fått kritik av Martin Schibbye för att ignorera de många fängslade etiopiska journalisterna. I stället gör filmen ett halvhjärtat försök att i perifera fragment skildra en av dem som faktiskt gjorde en hjälpande insats, journalisten Abdullahi Hussein. Han arbetade för regimen men bestämde sig för att smuggla ut material för att avslöja övergreppet mot de svenska journalisterna och sedan fly med sin familj. Den storyn hade behövt byggas ut väsentligt och löpa parallellt med huvudberättelsen för att göra något större intryck. Nu verkar den till stor del ha gått förlorad i klippningen.

Rapporten från Reportrar utan gränser kan hämtas HÄR.