”Hälften av allt det som hänt mig och som jag ser tillbaka på som något riktigt bra var, i mina ögon, ren tur”, sade Donn Alan ”D.A.” Pennebaker i en intervju häromåret. Han föddes 1925 i Evanston, Illinois, och växte upp under depressionen som son till en fotograf. Mot slutet av andra världskriget låg han inkallad i flottans flygavdelning.
Efter kriget tog han universitetsexamen i maskinteknik vid Yale och startade ett elektronikföretag, men det sålde han snart för att pröva lyckan som författare och konstnär. Inspirerad av efterkrigstidens konstnärliga avantgarde debuterade han 1953 med den fem minuter långa Daybreak Express, en New York-skildring från ett tunnelbanetåg till musik av Duke Ellington. Några år senare rekryterades han till en dokumentärfilmsgrupp under ledning av den avhoppade Life-redaktören Robert Drew.
Drew Associates, som gruppen kallades, blev plantskolan för 1960-talets ledande namn inom dokumentären, som Richard Leacock och bröderna Albert och David Maysles. Stilen anknöt till franska cinéma verité och kallades direct cinema. Båda skolorna använde den nya filmtekniken med en handhållen 16 mm-kamera synkroniserad med en bärbar bandspelare, men där fransmännen sökte konfrontation gick deras amerikanska kollegor in för diskret observation.
Man arbetade under lång tid och lät kameran gå även när ingenting tycktes hända. På så sätt vande sig personerna man skildrade vid kameran och tappade garden. Därefter kunde man ur det enorma materialet skulptera fram en berättelse i klippbordet.
Milstoplen blev Primary (1960), om demokraternas primärvalskampanj i Wisconsin. Genom att klippa parallellt mellan de två kandidaterna till att representera partiet i presidentvalet, fångade man kontrasten mellan den äldre Hubert Humphrey och hans yngre utmanare, den medialt briljante John F. Kennedy. Här formades stilen Pennebaker skulle använda sig av i sina egna filmer.
1967 blev genombrottsåret för hans karriär under eget namn. Med Dont Look Back (utan apostrof i ”don’t”), som följer Bob Dylans brittiska turné 1965 och dennes skakiga kärleksrelation med sångpartnern Joan Baez, skapade han rockumentären. Och det många anser vara musikvideons förebild i öppningsnumret ”Subterranean Homesick Blues”, där Dylan självironiskt bläddrar igenom en serie pappskivor med ibland felstavade och vitsigt kommenterande ord ur texten.
Samma år ledde han ett filmteam i dokumentationen av Monterey Pop Festival, som såg Janis Joplin, Otis Redding och Jimi Hendrix födas till världsstjärnor. Den blev modellen för senare konsertfilmer som Michael Wadleighs Woodstock (1970), Martin Scorseses The Last Waltz (1978) och Jonathan Demmes Stop Making Sense (1984).
Mer än 20 år senare gjorde han och hustrun Chris Hegedus den charmiga 101 (1989), som följer en grupp Depeche Mode-fans under bandets USA-turné 1988. Han beskrev filmen i en intervju som ett lyckligt lyxprojekt: ”istället för en liten bensinmack skapade vi ett gigantiskt Taj Mahal”.
År 1993 återvände Pennebaker och Hegedus till den politiska dokumentären med The War Room, som går bakom kulisserna på Bill Clintons presidentvalkampanj 1992. Med sitt fokus på spinndoktorernas mediemanipulation har den blivit en förebild för flera senare dokumentärer, bland annat om Karl Rove i Bush’s Brain (2004).
Ingen av Pennebakers filmer har, märkligt nog, belönats med en Oscar. Istället tilldelades han en Life Time Achievement Award vid Oscarsgalan 2013 för sina samlade konstnärliga insatser. D.A. Pennebaker avled den 1 augusti.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-08-05 (i tryck 2019-08-13).
