USA 2009. The Princess and the Frog. Regi: John Musker, Ron Clements. Röster i originalversionen: Anika Noni Rose, Bruno Campos, Keith David, Oprah Winfrey. Svenska röster: Pauline Kamusewu, Pablo Cepeda, Fred Johnsson, Gladys Del Pilar. Längd: 1.35.
Att göra en Disneysaga om en afroamerikansk kvinna i New Orleans på 1920-talet – en tid då apartheidlagarna (Jim Crow laws) gällde i Södern – är att ge sig ut på minerad mark. Margareta Flygts artikel på kultursidan i onsdagstidningen sammanfattade instämmande den amerikanska kritiken om rasism (rakpermanentat hår, den lågbetalda restaurangbranschen som önskedröm) och sexism (Barbiedocksutseende, prinsgiftermål som given lyckofinal). I måndagens Expressen gav dock Nanushka Yeaman en annan och mer positiv bild av en banbrytande svart sagohjältinna som står på egna ben.
Dessa två bilder behöver inte vara motsägande. I stället är det frågan om hur avvikande från samhällets norm (= vit medelklassman) en påkostad sagofilm från Disney och dess hjältar kan vara. Uppenbarligen har queerkvoten för hjältinnan Tiana fyllts av det faktum att hon är fattig, svart och kvinna.
Därför har hon blivit ett rättrådigt och strävsamt dygdemönster efter småborgerlig 1800-talsmodell i stället för jazzsångerska, gangsterbrud eller prostituerad. Tre andra möjliga roller för en svart kvinna i Södern på 20-talet. Liksom hembiträde, bommullsplockare eller fabriksarbeterska. Visst, hon kunde ställt upp i Louisianas guvernörsval och konfronterat Ku Klux Klan. Men det scenariot var antagligen både för djärvt och mörkt med tanke på de då oundvikliga lynchningsscenerna.
Disney valde det minst utmanande alternativet: dygdemönstret med snälla Cosbyfamiljen. Att sedan rollfigurerna i en sagofilm är stereotypa ligger i genrens natur, och i den här filmen omfattar det folk av alla kulörer – även den etniskt obestämbare flicktjusaren prins Naveen, den demoniske voodooprästen Dr Facilier och den vita, självupptagna och korkade överklassfamiljen som Tianas sömmerska till mor arbetar för.
Jag hade kunnat svälja detta om bara filmen för övrigt hade haft en begåvad hållning till sina begränsningar och till sagans konventioner. Men den är tyvärr hopplöst traditionell även här. Både teckningsstilen och berättelsen är Disney i fyrkantig och oinspirerad form, långt från både guldåldern under 1930-talet och renässansen under 1990-talet. Det har uppenbarligen inte hjälpt att ha Pixargurun John Lasseter som exekutiv producent.
Man har berömvärt velat göra en hyllning till katastrofdrabbade New Orleans under glansdagarna som jazzens vagga – en levande och mångkulturell stad som representerar USA:s etniska lapptäcke. Fast det skymtar vi bara helt flyktigt i en kringvandrande orkester. Inte en enda av jazzlegendarerna syns till, och hela kreolkulturen kokas ner till voodoomagi och gumbogryta.
Hopplöst kryddsvag är också Randy Newmans musikaliska stuvning av jazz, zydeco, gospel och blues i en rad platta sång- och dansinslag helt ovärdiga dåtidens ångande klubbscen. Varför inte ösa ur den enorma och rika urkällan som är jazzens barndom? Här finns säkert många guldkorn som inte bara kunde förgyllt filmen utan också berikat den ganska torftiga storyn.
Sammanfattningsvis är Prinsessan och grodan en tragiskt förlorad chans att verkligen bryta ny mark samtidigt som man hade kunnat väcka intresset för en kultur född ur en samtidigt både ljus och mörk tid i USAs historia. Nu blev det bara en lättförglömlig rulle bland andra.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-02-05.
3 x Skruvade sagor
Time Bandits (1981) Ensam pojke med konsumtionsgalna föräldrar följer med ett gäng dvärgar som med Guds karta över universum reser fritt i tid och rum för att stjäla världens skatter.
The Princess Bride (1987) En farfar läser en saga om en prins och en prinsessa för sitt barnbarn, som hela tiden lägger egna infall till en allt märkligare och actionspäckad berättelse.
Shrek (2001) Den klassiska sagan i sin mest uppochnervända revidering när prinsessan får ihop det med monstret, blir likadan själv och sedan lever ful med honom i alla sina dagar.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-02-05.