The Brink – Michael Tapper

USA 2019. Regi: Alison Klayman. Medverkande: Steve Bannon, Louis Aliot, Patrick Caddell, Steve Cortes. Längd: 1.31. Premiär på Nonstop on Demand 2019-07-02.

Före detta börsmäklaren och filmproducenten Steve Bannon har på 2010-talet gjort sig känd som drivkraften bakom högerextrema tankesmedjan Breitbart News och som vice styrelseordförande i skandalomsusade dataanalysföretaget Cambridge Analytica. Båda arbetade 2016 för att sätta Donald Trump i Vita Huset. Efter presidentvalet utnämndes han till Vita Husets ”chefsstrateg” och hamnade under rubriken ”The Great Manipulator” på omslaget till Time.

Bannon har vidareutvecklat spinndoktortekniken från George W. Bushs kungamakare Karl Rove, Dick Cheney och Donald Rumsfeld: En verklighetsbild skruvad av halvsanningar och lögner, härskartekniker och nättrollsmobiliseringar mot meningsmotståndare samt debattknep som jämställer åsikter med fakta och beprövad vetenskap.

I augusti 2017 sparkades han från Vita Huset efter att han skrivit Trumps tal efter nynazisternas våld och mord på demokratiska motdemonstranter vid demonstrationerna i Charlottesville i vilket presidenten hävdade att offren hade samma skuld till händelserna som förövarna. Även om Trump delade åsikterna blev talet besvärande, och Trump distanserade sig från sin nyss så omhuldade vapenbroder med tillmälet ”Sloppy Steve”, syftande på såväl Bannons slarviga rådgivning som hans sjaskiga yttre.

Dokumentärfilmaren Alison Klaymans (Ai Weiwei: Never Sorry, 2012) The Brink är en av två nya och hett omdebatterade filmer om Bannon; den andra är Errol Morris intervju American Dharma. The Brink följer Bannon från det att han hösten 2017 försöker bli den ideologiskt samlande drivkraften bakom de högerextrema partierna i Europa till att han hösten 2018 återvänder till USA för att backa upp en rad kandidater för Republikanerna under mellanårsvalet.

Dokumentärgreppet är hämtat från 1960-talets direct cinema; mestadels utan egna kommentarer följer Klayman Bannon med kameran under lång tid för att därefter redigera ihop materialet till ett porträtt. Liksom i fallet med American Dharma har amerikanska kritiker menat att den okritiska skildringen i The Brink gett Bannon en politisk plattform i enlighet med hans tes om att all publicitet är bra publicitet. I någon mening är det sant, men att han, som en kritiker hävdade, ”kan vältra sig i sin egen aura” är att överdriva. Mycket till karisma har han inte.

Snarare är han överraskande lågmäld, avväpnande självironisk och mån om att framstå som en godmodig slashas med sin skäggstubb och halvsjaskiga klädstil. Förmodligen är det därför som denne lyxlirare med egen förmögenhet, privatjet och rika sponsorer – i filmen syns den kinesiske miljardären Guo Wengui, alias Miles Kwok, numera efterlyst av Interpol – lyckas framställa sig som talesman för arbetar- och medelklass. Vinnande grepp för ett politiskt landskap präglat av förpackningskonst snarare än idédebatt.

Språkbruket är kryddat med försåtliga nyckelord som maskerar en retorik lånad av den klassiska nazismen. Exempelvis använder han ”globalister” i stället för ”kosmopoliter”, den tidigare så vanliga antisemitiska markören för judar som potentiella landsförrädare. Det är inte en slump att Bannons idol är Ungerns Viktor Orbán, vars insinuanta kampanj mot den judiske fondmagnaten och filantropen George Soros är ett skolexempel på antisemitisk propaganda. Mot ”globalisterna” ställer Bannon ”ekonomisk nationalism”, alltså en återgång till gamla tiders handelskrig och maktordning mellan rika och fattiga länder – ett recept för nykolonialism och framtida krig.

Klayman pressar aldrig Bannon på allvar om hans idéer, möjligen för att denne inte har någon djupare samhällsvision. I stället framstår Bannon som en politikens lustligist, en cynisk bråkmakare som gillar att söndra snarare än att härska. Kanske är det filmens mest skrämmande bild, den av någon som vill sätta världen i brand för att sedan skratta åt eländet.