From Paris With Love – Michael Tapper

Frankrike 2010. Regi: Pierre Morel. Skådespelare: John Travolta, Jonathan Rhys Meyers, Kasia Smutniak, Richard Durden. Längd: 1.35.

Kontrasten till förra veckans premiärfilm Green Zone kunde inte varit större. Där fanns en genomtänkt intrig grundad i verkliga händelser och med actionscener som hade en bärande funktion i berättandet. Dessutom en känslomässig närvaro och moralisk eftertanke. Att krig är helvete blir annars en banal äventyrsfras ur psykopatens våtdrömmar, som i From Paris with Love.

Liksom Morels förra epos, Taken, är filmen 1980-talet i repris. Fast tröttare, gubbigare, med sämre action och inte ens en dumkvick oneliner värd att gäspa åt. Att kalla filmens hållning för rasistisk och sexistisk är att ge den alltför stor betydelse.

Den skulle bäst kunna sammanfattas som gammalt genredödkött hopklippt från kasserade scener ur någon av c-filmsveteranen Wings Hausers direkt-till-video-rullar för 20 år sedan. Jonathan Rhys Meyers spelar den amerikanske ambassadtjänstemannen Reece i Paris. Hans agentdrömmar slår en dag in när han får den till synes bindgalne underättelseveteranen Wax (John Travolta) på halsen.

Wax kläcker det ena paranoiascenariot knasigare än det andra. Filmen ger förstås honom rätt hela tiden, och snart är Reece en lika fullfjädrad mordgalning.

Tillsammans vadar de sedan i grabbig gemenskap mot solnedgången genom ett blodbad på Paris samlade befolkning av kineser och pakistanier. Bägge grupperna visar sig, som alltid i den här typen av filmer, vara tungt stridsutrustade knarklangararméer. De senare dessutom, förstås, religiösa fanatiker av den synnerligen svettiga, tungomålstjattrande och självmordsbombande sorten.

Det är obegripligt att två annars kompetenta skådespelare skulle vilja medverka i något som inte ens kvalificerar sig för acceptabel popcornunderhållning. Travolta försöker till och med karikera sin yrkesmördarkarikatyr i Pulp Fiction. Generande desperat.