Iron Man 2 – Michael Tapper

USA 2010. Regi: Jon Favreu. Skådespelare: Robert Downey Jr, Gwyneth Paltrow, Don Cheadle, Scarlett Johansson, Mickey Rourke, Sam Rockwell, Samuel L Jackson. Längd: 2.09.

Samma regissör. Samma huvudperson. Samma story, men ändå inte så mörk som uppföljare brukar vara (jämför med Star Wars, episod V: Imperiet slår tillbaka eller Spider-Man 3). Effektinslagen är som väntat fler, liksom explosionerna, och nu har en ful, skitig och elak ryss tagit al-Qaidas plats som Iron Mans nemesis.

Manuset av Justin Theroux (Tropic Thunder) flaggar för nya avslöjanden om vapenföretaget Starks dunkla förflutna men låter dem hänga som lösa trådar. Är Mickey Rourkes solkiga korsning mellan Bond-filmernas Jaws och Viggo Mortensens ryska mordmaskin i Eastern Promises sonen till den som egentligen designade Tony Starks revolutionerande kraftkälla?

Det hade gett en extra skruvning åt Jekyll/Hyde-motivet när Rourkes Ivan Wanko, alias Whiplash, utmanar Starks superhjälteförmågor. Men i stället för att gå till botten med det växlar filmen till en Da Vinci-koden i hologramversion när det visar sig att Starks far – han som i den första filmen visade sig ha byggt företaget på att handla med nazisterna under andra världskriget – egentligen var en reko farsa som dessutom har lämnat ritningen till ett ännu bättre minikärnkraftverk gömt i en byggmodell. Den här bristen på fokusering och logisk konsekvens finns det gott om i Iron Man 2.

Gwyneth Paltrows alltiallo flyttar upp till verkställande vd, men förvisas till korta inhopp som gnatig morsa. I stället tar Scarlett Johanssons kombinerade sekreterare och ninjakrigare kommandot som sexig dödsbringare. Hennes akrobatiska slagsmålscen blir emellertid ofrivilligt komisk i sin såväl fotomodellposerande ”kampsportsteknik” som trots mot gravitationen. Fast det är antagligen så en så vedertagen kliché i actionfilm att ingen längre reagerar.

Det som räddar filmen är återigen främst Robert Downeys karismatiska inkarnation av titelrollen. Han har en förmåga att kombinera det förföriska med det motbjudande som motsvarar det demokratihotande, militärindustriella komplex han företräder.

När han i filmens början håller en egomasturberande rockshow framför en elektonisk Star-Spangled Banner för att introducera sin framtidsvärld är det som att betrakta en modern upplaga av nazipartidagarna i Nürnberg. Det spelar inte längre någon roll vad han säger, alla dyrkar honom som vinnartyp, övermänniska och krigsgud för den kraftfulla teaterföreställning med vilken han säger det.

Nej, del två är på alla sätt en slarvigt hoprafsad mellanfilm med en rad utmärkta skådespelare i alltför skissartade roller. Både Rourke och Sam Rockwell får några underhållande solonummer, men som helhet är filmen medioker och snabbt bortglömd.

2 x Alternativa superhjältar

The Toxic Avenger (1984) Iförd balettklänning och med golvmopp som vapen tar en muterad vekling upp kampen mot allehanda miljöbovar i Tromas största succé.

Mystery Men (1999) Skyffeln, Bowlaren, Våfflaren och Premenstruationshämnaren är bara några talande superhjältenamn i denna lågbudgetpärla.