The Karate Kid – Michael Tapper

USA/Kina 2010. Regi: Harald Zwart. Skådespelare: Jaden Smith, Jackie Chan, Wenwen Han, Zhenwei Wang. Längd: 2.20.

Holländsk-norske Harald Zwart – mannen bakom talanglösa filmer som Hamilton och Rosa Pantern 2 – är tillbaka, nu som hovregissör för makarna Will och Jada Pinkett Smiths produktionsbolag Overbrook. Filmens stjärna är Jaden Smith, son till de båda Hollywoodtungviktarna, så rollinprovningen var nog ingen rafflande historia.

Han är varken den sämsta eller bästa barnskådespelaren som skådats på bioduken. I bland är han lite för självmedvetet poserande, men i sina bästa scener har han en naturlig charm som lovar gott för framtiden. Och de bästa scenerna har han med filmens verkliga hjärta: Jackie Chan. Utan honom hade berättelsen blivit mekanisk och ihålig.

Sina 56 år till trots visar Chan upp en obruten förmåga att variera sin alldeles egen kombination av halsbrytande stridskonst och slapstick; det är som om Bruce Lee och Buster Keaton hade förenats i hans DNA. Till det lägger han också ett avväpnade rättframt och ärligt budskap om stridskonstens andliga kärna: höviskhet, ödmjukhet och fred. En välbehövlig motvikt till actionfilmer på temat den starkes rätt.

Med tanke på målgruppen har man valt att sänka åldern på karatekidsen mot förlagan från 1984. Giftermålet mellan den ekonomiskt vacklande supermakten USA och tigerekonomin Kina får en oundviklig symbolisk genklang i tolvårige Dres besvarade förälskelse i violinisten Mei Ying (Wenwen Han). De träffas när han lämnar Detroit för att med sin ensamstående mor flytta till Beijing.

Som så ofta med den typen av rollfigurer har flickvännen inte mycket mer att göra än att bekräfta hjältens särskilda status. Hon håller på honom i alla lägen, särskilt i underlägen när andra hånskrattar. I övrigt är det tunt med personlighet. Och repliker.

De kinesiska medproducenterna ser till att vi serveras den tillrättalagda turistbroschyrversionen av Beijing med omgivningar – jodå, det blir till och med kung fu på Kinesiska muren – och inget besvärande tjafs om demokrati och mänskliga rättigheter. Det kanske faller i god jord hos de svenska Kinaslickare som av grumliga ideologiska skäl vurmade för den diktaturhyllande HERO (2002). Men för mig är filmens aningslöshet stötande. Något liknande vore otänkbart om det hade handlat om en annan ekonomiskt och politiskt mindre viktig diktatur.