Frankrike/USA 2009. La Danse – Le Ballet de l’Opera de Paris. Regi: Frederick Wiseman. Verk (regissörer/koreografer): Genus (Wayne McGregor), Le Songe de Medée (Angelin Preljocaj), Bernardas hus (Mats Ek), Paquita (Pierre Lacotte), Nötknäpparen (Rudolph Nurejev), Orfeus och Eurydike (Pina Bausch), Romeo och Julia (Sasha Waltz). Längd: 2.39.
Förutom sporadiska tv-visningar är dokumentärveteranen Frederick Wisemans filmer okända i Sverige. Med en femtio år lång karriär bakom sig har han som ingen annan försökt analysera maktstrukturer, ideologier och sociala beteendemönster på olika institutioner: mentalsjukhus, skolor, socialvårdskontor. Tekniken är densamma i film efter film, men ingen är den andra lik.
Inspelningen av hundratalet timmar råfilm i 16 mm pågår under fyra till sex veckor. Sedan kan han spendera ett år på att arrangera materialet, dramatiskt och rytmiskt. Men han använder aldrig pålagd musik, berättarröst eller andra effekter. Enbart det kamerorna och mikrofonerna till synes osynligt har registrerat på plats.
La Danse följer sju parallella repetitioner med brottstycken av framförandena under en säsong på Parisoperan. Ibland gör kameran utflykter till tomma delar av teatern, som de vattenfyllda kulvertarna där Fantomen höll till i Gaston Lerouxs skräckroman eller den berömda trappan som Hitler beundrade på sin bisarra sightseeing en tidig ockupationsmorgon 1940.
Men oftast handlar utvikningarna om den övriga personalen – städarna, kostymmakarna, maskörerna, köksorna – och framförallt administrationen under konstnärliga ledaren Brigitte Lefèvre. Det är på hennes kontor vi blir varse den stränga hierarkin och krassa ekonomiska verkligheten liksom balansgången mellan tradition och förnyelse. Mecenater ska uppvaktas, stjärnornas egon smekas och i en scen håller hon ett stormöte om förändringarna av dansarnas pensionsvillkor.
Centralmotivet är dock vardagen i repetitionslokalerna, detaljslipningen om och om igen. Wiseman bemödar sig om att inte göra dansfilm. Med hjälp helbilder och lokalernas speglar fångar han i stället hela sammanhanget av dansare och koreografer, ackompanjerat av både elaka och uppmuntrande kommentarer. Mats Ek framstår i sammanhanget som en både engagerad och empatisk regissör, andra är mer avmätt distanserade, några rent av förvirrade.
Resultatet är en trollbindande mosaik, en skildring av konst och konstinstitution som samhällsminiatyr. Kanske inte Wisemans viktigaste film, men en som höjer sig betydligt över det mesta på bio det här året.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-08-13.
3 x Balett på film
De röda skorna (The Red Shoes, 1948) Michael Powell & Emeric Pressburgers Technicolorextatiska version av HC Andersens saga är en sinnlig upplevelse med få motstycken. Nyligen restaurerad och utgiven på blu-ray. Ett måste även för balettfobiker.
Pas de deux (1968) Norman McLarens experimentella, svartvita kortfilm med två dansare och visuella effekter gjorda i optisk printer är en minimalistisk pärla.
Billy Elliot (2000) En modern saga om den fattige gruvarbetarsonen som bär ett stort konstnärskap inom sig. Jamie Bells skådespelartalang ser till att inte ett åskådaröga förblir torrt.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-08-13.