Mao’s Last Dancer – Michael Tapper

USA 2010. Regi: Bruce Beresford. Skådespelare: Chi Cao, Bruce Greenwood, Kyle MacLachlan, Joan Chen. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.57.

Tråk-präktig lovsång till balettstjärnan Li Cunxin (Chi Cao), som hoppade av till väst 1979. Filmen följer unge Lis uppväxt i ett fattigt bondehem i kulturrevolutionens Kina, myndigheternas slumpartade val att låta honom studera vid balettakademin i Beijing och hans storögda första möte med ”den imperialistiska papperstigern” USA.

Man kan naturligtvis skratta åt de plakatpolitiska baletterna som beordrades av Maos maktgalna hustru Jiang Qing, men någon djupsinnigare studie än så av Kina blir det inte. Det skulle man kunna fördra om den tiden i stället ägnades åt en fördjupad karaktärsstudie.

Fast mycket mer än en serie ögonblicksbilder blir det inte. Produktionsbolaget har tidigare gjort pianistbiografin Shine, det märks. Men jämförelsen visar hur programmatiskt stel och klichébetonad Mao’s Last Dancer är.

Till exempel i Den Store Artistens tvekan inför genombrottsföreställningen: Alla i salongen håller andan inför hotet om fiasko. Hans mentor är nästan på väg att avbryta för att förhindra de darriga premiärnervernas skam. Då minns Artisten det som drev honom att träna långt utöver schemat, att pressa sig bortom de andra elevernas förmåga, att bli Stor. Sedan utbryter klang- och jubelföreställningen.

Uthärdligt om filmen skildrade Artistens passion för balett, matchade koreografin, fick oss att uppleva sensationen, gjorde oss till gravitationstrotsande dansare för blott en stund. Men till och med under Stravinskijs Våroffer förblir Beresfords regiarbete stelt och tafatt, helt utan nervtrådar till Graeme Murphys och Janet Vernons kraftfulla koreografi.

Och även tårarna som trillar under Lis återförening med föräldrarna (Joan Chen, Wang Shua Bao) kan inte släcka känslan av torftighet och banalisering i manus och regi, alla dessa storslagna skådespelare, dansare och miljöer till trots.