Avengers: Endgame – Michael Tapper

USA 2019. Regi: Anthony & Joe Russo. Medverkande: Brie Larson, Robert Downey Jr, Chris Evans, Scarlett Johansson. Åldersgräns: 15 år. Längd: 3.01.

Om den inte var upptagen av en annan Marvel-film, skulle Ragnarök vara en lämplig titel för slutkapitlet i den 22 filmer långa moderna gudasagan. Det är giganternas undergång. Det är tårfyllt gravallvar. Det är Wagnerkitsch över alla pretentiösa breddar.

Avengers-filmerna Infinity War och Endgame har gjorts av samma team och spelats in parallellt. Den förra kostade 400 miljoner dollar och var en av de dyraste filmerna någonsin. Prislappen för Endgame är sannolikt större, särskilt som marknadsföringsbudgeten är på rekordartade 200 miljoner dollar.

Alla – undantaget de som bor under en sten i ödemarken – ska lära sig se filmen som en angelägenhet i klass med klimatförändringarna. Att döma av spekulationsivern i press och på nätet inför trailrarna har man lyckats. Bland annat har det faktum att hjältarna som stupade i Infinity War finns med i rollistan till Endgame lett till teorier om att de, likt Schrödingers katt i det kvantfysiska problemet, skulle vara både döda och levande samtidigt.

Kvantfysiken kommer också till filmmakarnas undsättning när överlevarna från förra filmens apokalyptiska nederlag ska hämnas på superskurken Thanos (James Brolin). Stora delar av filmen ägnas åt tidsresor, deras paradoxer och oförutsedda nya problem när allt inte går enligt planerna. Komplikationerna blir emellertid aldrig större än att en ny tidsresa kan lösa tidigare knutar.

Just det är svagheten i Endgame, liksom i föregående Avengers-ensemblefilmer: sagan bottnar inte något allvar ens när den försöker vara allvarlig. Här finns, likt många krigsfilmer, ett tema om kärlek, förlust och vänskap. Men hur seriöst är det när man bara kan backa bandet och återställa status quo, om än till priset av nya dödsoffer. Även de senare kan ju återställas genom nya tidsresor i en kommande film.

Det finns också, som i andra actionfilmer på senare tid (se exempelvis Mission: Impossible-serien), en irriterande grumlighet i superskurkarnas motiv. Hollywood försöker här att undvika att stöta sig med både religioner och ideologier, de två främsta drivkrafterna bakom krigen i mänsklighetens historia. Lösningen i Endgame blir därför ett obegripligt förintelsemotiv.

Thanos vill ta kål på universums alla högre livsformer, men bara till hälften eftersom det är ”överbefolkningen” han vill åt. Inte ens den utstuderade nihilism, sammanvävd med en olycksalig kärlek till Mistress Death, som driver Thanos i serietidningarna finns med som psykologisk bakgrundsteckning. Ok, till skillnad från sina filmhistoriska föregångare begår han i Infinity War inte misstaget att snacka sönder chansen att fullfölja sin mordiska plan. Å andra sidan är halvmesyren i utplåningen en minst lika krystad nödlösning för att hjältarna ska få sin revansch. Med tanke på de enorma resurserna som ligger bakom produktionen, kunde man inte hitta på något intressantare?

Regissörernas och manusförfattarnas tillkortakommanden syns ännu tydligare i de sarkastiska pikarna mot en tidigare biosuccé på tema tidsresor: Tillbaka till framtiden (Back to the Future, 1985–1990). Det är som att tigga stryk mot en i alla underhållningsavseenden överlägsen motståndare. Endgame har inte tillnärmelsevis den uppfinningsrikedom, humor, värme och intelligens som utmärkte Robert Zemeckis filmtrilogi.

I stället är filmen en generande lättviktig berättelse med episk elefantiasis. Den minst timmen för långa speltiden ägnas åt en l-å-n-g ouvertyr av postapokalyptiska sorgesånger i slow motion. Därefter följer en rad intergalaktiska tidsresor, som utmynnar i en förutsägbar slutstrid mellan i stort sett samma styrkor vi såg i slutet av Infinity War. Först i epilogen slänger man in en berättarteknisk finess som kan kallas Captain Americas sista frestelse, efter Kristusromanen och filmen Kristi sista frestelse (The Last Temptation of Christ, 1955/1988). Alltför kort och på tok för sent i en film som annars är bedövande likgiltig.