Arctic – Michael Tapper

Island/USA 2018. Regi: Joe Penna. Medverkande: Mads Mikkelsen, Maria Thelma Smáradóttir. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.37.

Mot-alla-odds-överlevnadsfilmerna har nu blivit så pass många och på senare tid så pass dramatiskt likartade att man kan tala om en genre. Nästan alla handlar om en man som klarar livhanken i ensam kamp mot naturens till synes övermäktiga krafter, se CAST AWAY (2000), verklighetsbaserade Touching the Void (2003) och ALL IS LOST (2013).

Inte minst sistnämnda titel visar hur mycket bättre överlevnadsfilmen gör sig när man låter bilderna tala för sig själva till miljöljud med diskreta musikinslag och en huvudperson som arbetar tyst och metodiskt utan större åthävor. Just det är nämligen genrens styrka: den lågmälda actiondramatiken i kontrast mot actionfilmens grandiosa inslag av spektakulära stuntnummer och visuella effekter till ett larmande musik- och ljudspår.

Brasiliansk-amerikanske musikern och filmregissören Jônatas de Moura ”Joe” Pennas långfilmsdebut Arctic ger, som All is lost, ingen bakgrundshistoria till handlingen. Vi möter vår huvudperson Overgård (Mads Mikkelsen) efter att han nödlandat med sitt privatplan i ett snö- och istäckt bergsområde. Eftersom filmen nästan helt spelats in på Island antog jag att till en början det också var filmens spelplats.

Snart får emellertid Overgård sällskap av en thailändsk kvinna (Maria Thelma Smáradóttir), som blir svårt skadad när hennes räddningshelikopter störtar i närheten av hans plan. Hon kan ingen engelska och helikoptern hon anlände med har östasiatiska nationsbeteckningar man knappast associerar med Arktis. Tanken är förstås att ytterligare öka oddsen mot huvudpersonen, då han nu får en hjälplös person på halsen som han bara hjälpligt kan kommunicera med.

Men greppet blir enbart en irriterande distraktion. Förutom att det sätter myror i huvudet på åskådaren – Arktis och Thailand, hur sjutton hänger det ihop? – ger det en unken bismak av antikverad kvinna-i-nöd-story. I vad som måste vara en av filmhistoriens otacksammaste roller blir nämligen Smáradóttirs rollfigur aldrig mer än en halvt medvetslös börda för den manlige hjälten.

Inslagen skämmer filmen, och det är synd. För i sina bästa stunder är den en imponerande upplevelse på bioduken. Tómas Örn Tómassons vackra men aldrig romantiska bilder förflyttar åskådaren till ett landskap där naturkrafterna fortfarande är människans överman. Joseph Trapaneses musik samspelar skickligt med filmfotot, ljudet från vindens vinande och huvudpersonens vardagsbestyr under den envisa men till synes tröstlösa överlevnadskampen.

Mikkelsen själv är som sprungen ur vildmarken med sitt grovt mejslade och väderbitna ansikte. Han är oftast sammanbitet tystlåten, muttrar ibland något på engelska och drar till med ett danskt ”hold da kæft!” när det hettar till i iskylan. Filmen hade blivit betydligt bättre om han fått kämpa ensam mot oddsen i stället för att släpa på gammaldags bråte.