Det blå pillret till Tinseltown

Lasse Bergström
Hollywood – guldåldern
Norstedts

”Några av de bästa filmerna görs av folk som verkligen avskyr varandra”, lyder en i mängden av cynismer ur den bästa Hollywoodskildringen: The Bad and the Beautiful (1952), Illusionernas stad. Regissören Vincente Minnelli var främst känd för färgsprakande eleganta musikaler som Meet Me in St Louis och An American in Paris, något som gör denna svartvita nedstigning i (mar)drömfabrikens källarregioner än mer intressant.

Filmen blir som en reva i den glasyr Minnelli själv varit med att sockra, repliken som en skalpell genom reklamavdelningarnas samlade glitterhöljda dimridåer. Formuleringen silas dessutom med dräpande precision genom Kirk Douglas patenterade varggrin i paradrollen som demonproducenten Jonathan Shields, prototypen för börsklipparen Gordon Gekko spelad trettiofem år senare av sonen Michael i Wall Street.

Lasse Bergströms charmiga minnesflanerande genom Hollywoods guldålder, från mitten av 1910-talet till början av 1960-talet, genomsyras av den officiella versionen och visar inte mycket av den krassa verkligheten bakom. Den bryr sig inte heller om de senaste decenniernas forskning kring Hollywoodsystemets myllrande kollektiv av talanger inom manus, scenografi, musik, filmfoto, klippning och trickeffekter utan håller sig till auteurkritikens vurm för regissören som filmernas upphovsman blandat med den ännu tidigare kulten kring stjärnorna.

Boken blir på så sätt också ett porträtt av författaren: född 1929 i samma generation som Chaplin-grundaren och filmproducenten Bengt Forslund, tv-filmkritikern Nils-Petter Sundgren (snart aktuell med sina memoarer), Sydsvenskans Jan Aghed och Aftonbladets Jurgen Schildt. Som förläggare på Norstedts kontrakterade han bland annat Sjöwall-Wahlöö och Ingmar Bergman och hjälpte den senare att skriva boken Bilder. Samtidigt var han på Expressen en tongivande filmkritiker i tiden; hans recensioner späckades av kunniga reflektioner och en träffsäker formuleringsförmåga som har mycket att lära dagens skribenter.

Liksom i läsningen av hans memoarer Bokmärken (1998) slår jag gärna följe med cineasten Bergström, särskilt som jag delar hans passionerade sätt att se film och dessutom många av hans omdömen. Hans beskrivning av Chaplins tidiga karriär på bolaget Keystone som brutal slapstickclown – ”här finns ingen gentleman eller poet” – i kontrast till de senare, mer sentimentala verken i egen regi, tecknar en fyndig bild som matchar filmerna själva. Men som helhet vandrar hans greatest hits-urval av euforiska upplevelser i biosalongen på en stig väl upptrampad av föregångare som Georges Sadoul, Kevin Brownlow och Rune Waldekranz.

För att återvända till Chaplin favoriserar han inte oväntat scenen i Guldfeber då stjärnan under en nyårsfest i all ensamhet tar två gafflar, sticker dem i var sitt kuvertbröd och uppför en liten varitédans på bordet inför en inbillad publik. Den är så mångas favorit att den riskerar att älskas ihjäl medan exempelvis den mer spektakulära lindansarscenen med de bitska aporna i Circus – en film som helt riktigt betecknas i boken som underskattad – hade varit ett djärvare val. Sådär kan man förstås hålla på att gnabbas med författaren, vilket för all del också tillhör nöjena med att läsa boken.

Saknas gör kritikern Bergström, han som kunde se genom illusionernas stad för att upptäcka att där fanns både the bad and the beautiful. Lite märkligt eftersom självironin och självkritiken också tillhör Hollywoods paradgrenar, vilket två andra femtiotalsklassiker som Sunset Boulevard och Singing in the Rain vittnar om. Kanske är det därför han är så sparsam med nerdykningar i 1950-talet, då kris, uppbrott och omprövningar präglade Tinseltown; han vill helt enkelt dröja i tiden då Hollywood var filmkonstens Olympen, hemvist för så olika begåvningar som Rouben Mamoulian, Victor Sjöström och Ernst Lubitsch – några av dem han skriver beundrande essäer om i boken.

För att tala med Hollywoodproduktionen The Matrix språk är boken för läsaren som vill ta det blå pillret till filmfabriken. Författaren signalerar detta redan i förordet. Där bjuder han utan akademiska pretentioner in oss till ”en vandring i ett sagolikt landskap, lika tidlöst som, till exempel, den franska impressionismen”. Gott så, men en smak av det röda pillrets sälta hade snarast fördjupat porträttet av en konstnärligt kreativ guldålder. Som Bergström själv visat i sin kritikergärning behöver ju inte tanken förta känslan.