Psalm 21 – Michael Tapper

Sverige 2010. Regi Fredrik Hiller. Skådespelare: Jonas Malmsjö, Per Ragnar, Görel Crona, Björn Bengtsson. Längd: 2.08.

En skakande uppgörelse med kyrkan och religionen. Om filmen hade varit gjord 1950, vill säga. Ett halvsekel efter att den tvivlande prästen Tomas predikade för så gott som tomma kyrkor i Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna är det kanske mest chockerande i Psalm 21 att se så pass många och religiöst engagerade gudstjänstbesökare som här.

När jag intervjuade regissören, manusförfattaren och skådespelaren Fredrik Hiller på Fantastisk Filmfestival i fjol kallade han Psalm 21 en personlig uppgörelse med religiösa grubblerier och nattliga hemsökelser. Ändå tycks kombinationen kyrka-pedofili-trauma vältajmad efter skandalerna inom katolska kyrkan.

Kritikern Robin Hood utbrast dock redan 1962 ”vad rör oss dina präster?” om Bergmans film, och från nutidens horisont är prästernas och religionens makt än mer överspelad. Det fradgatuggande överspelet i bibelcitatdueller modell 1917 känns därför som en gulnad tidsbild, än mer anakronistisk som de telefoner i femtiotalsbakelit och sjuttiotalsplast som dyker upp i både huvudpersonens drömmar men också i verklighetens jämtländska by Borgvattnet.

Färden till Sveriges spökmecka förpliktigar. Men den som vill pricka av de klassiska hemsökelserna går bet. Varken den rysliga gungstolen eller gårdens övriga hitlista av gasterier betas av.

I stället har Hiller diktat upp en egen ny historia om den själsplågade prästen Henrik Horneus (Jonas Malmsjö). Hans sökande efter sin döde fars (Per Ragnar) förflutna leder honom bland annat ner i en strategiskt placerad säng på en höskulle hos en jämtsk hillybillyfamilj. Skräckgökandet på loftet och familjens ideliga spelande med perverst dolska blickar utgör dessvärre bara ett urval av filmens många ofrivilligt knaskomiska inslag.

I övrigt ser Psalm 21 mest ut som en bleksiktig gengångare från en annan tid, en annan värld.