Kursk – Michael Tapper

Frankrike/Belgien/Luxemburg 2018. Regi: Thomas Vinterberg. Med: Léa Seydoux, Matthias Schoenaerts, Colin Firth, Max von Sydow. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.57.

Förlisningen av atomubåten Kursk i Barents hav den 12 augusti 2000 under Rysslands första stora militärövning till havs sedan Sovjetunionens kollaps var en internationell prestigeförlust som sånär kostade den då nyvalde presidenten Vladimir Putin makten. Olyckan mörkades först som ”tekniska problem”, sedan som en kollision med en mina från andra världskriget och därefter som en krock med en NATO-ubåt. Eftersom ubåtens nödboj inte fungerade dröjde det sex timmar innan ryska flottan började söka, elva timmar innan man utlöste nödläge och sexton timmar innan man kunde lokalisera Kursk på havsbotten.

Men den tragikomiska uppvisningen i ”slarv, inkompetens och misskötsel”, som regeringsorganet Rossijskaja gaseta citerade från haveriutredningen två år senare, slutade inte där. För att upprätthålla skenet försökte ryssarna i fyra dagar undsätta ubåten med undermåliga dykarklockor och räddningsubåtar innan flottan fick presidentens tillstånd att begära hjälp från Norge och Storbritannien. Då var samtliga 118 besättningsmän döda, de flesta omedelbart i explosionerna från ubåtens felkonstruerade torpeder. Ett tjugotal lyckades överleva kanske så länge som halv dag i akterutrymme nummer nio.

Danske regissören Thomas Vinterbergs (JAKTEN, 2012) Kursk bygger på amerikanske manusförfattaren Robert Rodats (Rädda menige Ryan/Saving Private Ryan, 1998) dramatisering av grävande journalisten Robert Moores bok A Time to Die (2002). Filmen är producerad av Luc Bessons bolag EuroCorp, inspelad i Frankrike, Belgien och Norge och har idel europeiska stjärnnamn i rollistan. Men den ser ut och låter som en episk Hollywoodproduktion av gammaldags snitt med gravallvar, stora känslor och matchande pretentioner.

Lyssna bara på Alexandre Desplats pampiga symfonimusik som lånar drag av rysk kyrko- och folkmusik på ljudspåret; den kunde lika gärna ha skrivits av Max Steiner eller Erich Wolfgang Korngold. Vinterberg använder också ett stilgrepp från 1950-talets vidfilmsexperiment: bildformatet i prologen och epilogen till katastrofen under filmens första respektive sista femton minuter är 1.66:1 medan huvuddelen av handlingen blåses upp till CinemaScope 2.35:1.

Även dramaturgiskt känns filmen välbekant. Handlingen börjar som i The Deer Hunter (1978) med en bröllopsfest som hyllar familjen och brödraskapet mellan män som ska försvara fosterlandet. Kursk-besättningen sjunger en sång om en för alla och alla för en. Sedan går de rakt in i en katastroffilm, modell S.O.S. Poseidon (The Poseidon Adventure, 1972; nyinspelad som POSEIDON, 2006).

Filmens hjälte, Mikhail Kalekov (Mattias Schoenaerts), modellerad på det verkliga Kursk-befälet Dmitri Kolesnikov, leder besättningens flykt genom ubåtens labyrinter till temporär säkerhet. Han dyker mellan olika avdelningar för att proviantera mat och annat nödvändigt. Och han håller modet upp på de som förtvivlar.

Motsvarande kommando tar hans höggravida fru Tanya (Léa Seydoux) över sjömansfruarna på land. Det är hon som vågar ta ton mot höga sjöbefäl när de försäkrar att allt är under kontroll, hon som alltid har ett tröstande ord till förgråtna systrar och hon som håller det högstämda avslutningstalet till sin makes ära på minnesceremonin i kyrkan. Som så ofta på film framställs kollektivet av bifigurer som en mjäkig, underdånig och handlingsförlamad fårskock.

Mest anmärkningsvärt är ändå hur filmen duckar för att skildra president Putins roll i räddningsfiaskot. Det var nämligen han som struntade i att bryta sin semester för att ge flottan tillstånd att begära hjälp utifrån, vilket ledde till snabbt dalande popularitetssiffror. Hans bleka insats på det möte med Kursk-besättningens anhöriga där en kvinna sövdes med injektion när hon protesterade mot hans skitprat – i filmscenen saknas Putin på podiet – spädde på missnöjet, även om regimtrogna ryska medier redigerade bort de mest graverande inslagen.

Kursk kunde blivit en rafflande historia om spelet bakom kulisserna i en av Putin-Rysslands stora skandaler. I stället har man slipat ner den till en politiskt tandlös och ytlig hjältehistoria av antikverat snitt. Orsakerna bakom är oklara, men sannolikt har EuroCorp sett den ryska marknaden som avgörande för filmens ekonomiska framgång. Som den nu ser ut lär Kursk inte få några problem med den ryska censuren eftersom den tryggt pekar finger mot några enskilda befäl gamla nog att vila i graven vid det här laget.