O.G.
USA 2018. Regi: Madeleine Sackler. Med: Jeffrey Wright, William Fichtner, Boyd Holbrook, Mare Winningham. Längd: 1.53. Premiär på HBO Nordic: 2019-02-24.
Regissören Madeleine Sackler slog igenom som dokumentärfilmare 2010 med The Lottery, som handlar om det ojämlika utbildningssystemet i USA. Den följdes 2014 av Dangerous Acts Starring the Unstable Elements of Belarus, en film om en underjordisk teatergrupp som spelades in i all hemlighet för att sedan smugglas ut ur Vitryssland.
Strömningsaktuella spelfilmsdebuten O.G. (= original gangster) gjorde Sackler parallellt med dokumentären It’s a Hard Truth, Ain’t It på Pendleton Correctional Facility i Indiana. Båda är filmhistoriskt unika eftersom de spelats in på plats i en högsäkerhetsanstalt med morddömda långtidsfångar som medverkande.
O.G., baserad på intervjuer och skriven av pjäsförfattaren Stephen Belber, handlar om 50-årige Louis (Jeffrey Wright från WESTWORLD, 2016– ) sista veckor fram till sin frigivning efter drygt 24 år bakom lås och bom. När han en dag attackeras av nyanlände fången Beecher (Theothus Carter) blir det början på en skakig relation mellan de två. Ensamvargen Louis försöker agera mentor för Beecher, som i mycket är en spegelbild av honom själv som ung, men vänskapen sätts i gungning av de ständiga försöken att rekrytera färskingen till ett av anstaltens gäng.
Vardagsskildringen av fängelselivet ligger långt från genrefilmernas sensationalism. Inga spektakulära utbrytningsförsök. Inga utstuderat sadistiska våldtäkter i anstaltsduschen. Eller nattliga överfall av fångvakterna. Våldet vi möter är mestadels som förtäckta hot, underförstått maktmedel. Endast i en scen ser vi ett överfall, som snabbt hanteras av fängelsepersonalen.
I sin iver över att komma bort från filmhistoriens klichébilder – antagligen också till följd av villkoren för att få filma på fängelset – städar emellertid Sackler även bort flera av de missförhållanden som faktiskt förekommer i anstaltsvärlden: narkotikasmugglingen mellan fångvaktare och gängledare bland fångar, godtyckliga bestraffningar i isoleringscell och inte minst fångarnas legoarbete för slavlöner. Men det vägs upp av vi får en vardagsbild av fängelselivet som humaniserar de inspärrade, gör dem till människor med fler egenskaper än enbart våldsbenägenhet.
Louis är en roll skräddarsydd för Jeffrey Wright, som så gott som aldrig tar till stora gester utan är de små nyansernas mästare. Han har inte vunnit något prestigefyllt pris sedan han tilldelades både en Emmy och en Golden Globe för sin prestation i tv-serien Angels in America (2003; hand fick tidigare en Tony för samma roll i scenversionen från 1993). O.G. borde rimligen vara hans biljett till en Oscarsnominering.
Tillsammans med sin ständige fotograf Wolfgang Held gestaltar Sackler det lågmälda dramat huvudsakligen med kameran i Louis ögonhöjd, gärna växlande mellan närbilder av hans ansikte och subjektiva bilder ur hans synvinkel. Färgtemperaturen är kyligt blå, på natten övergående i en varm grön ton. Klippningstakten är oftast lugn för att harmoniera med vardagslunken på anstalten.
Nathaniel Méchalys musik understryker – ibland väl tjockt – stämningarna med melankoliska pianoklanger som blandas med elektroniska ljudbilder. Ett fåtal ögonblick bryter mönstret: flyktiga drömmar av ett liv i frihet och några hastiga klipp till extrema bildvinklar och skakig handkamera som speglar Louis sinnestillstånd.
Genom stilgreppen ser vi världen genom huvudpersonens ögon, hans monotona tillvaro och kamp för att försonas sitt brott och alla de liv han ödelagt. Sitt eget. Sina anhörigas. Mannen han sköt ihjäl då för 25 år sedan, Abraham James. Och förstås livet för James efterlevande.
I filmens dramatiska höjdpunkt konfronteras Louis med Abrahams syster Karen (Stephanie Berry), som försöker se honom som en förändrad människa men tvivlar. Det är som om hon ger röst åt Louis gnagande samvete, och han instämmer med plågad röst. Kanske är en gång mördare alltid en mördare.
It’s a Hard truth, Ain’t It
USA 2018. Regi: Madeleine Sackler. Med: Dennis Brown, Franklin Cox, Brandon Crider och tio andra fångar i Pendleton Correctional Facility, Indiana. Längd: 1.13. Premiär på HBO Nordic: 2019-02-24.
It’s a Hard truth, Ain’t It är en metadokumentär som skildrar hur Madeleine Sackler håller filmverkstad med tretton fångar. De tittar på dokumentärer som MURDERBALL och GRIZZLY MAN (båda 2005), ger synpunkter på pågående inspelningen av O.G., som flera av dem medverkar i, och får sedan utforma den dokumentärfilm som vi tittar på.
De bestämmer sig för att göra en serie intervjuer med varandra om vägen till fängelset, där samtliga sitter av straff från 45 till 120 år för ett eller flera mord. Berättelserna illustreras i animerade filmer av Yoni Goodman (Waltz with Bashir, 2008).
Dennis berättar om hur han som barn misshandlades av sin far och vandrade mellan fosterhem. Franklin levde i ständig skräck för att pappa skulle mörda mamma. Cliff talar om sin uppväxt med en läkemedelsmissbrukande mor, inte så lite ironiskt med tanke på att regissören Sacklers farfar lade grunden till familjens förmögenhet genom om att starta läkemedelsbolaget Purdue Pharma som tillverkar det narkotikaklassade läkemedlet OxyContin.
Varje berättelse är unik, men det finns många likheter. De flesta kommer från arbetarklass eller socialt utslagna familjer och har växt upp med våld och missbruk. Gemensamt för samtliga är att de har dålig eller nästintill obefintlig utbildning och har varit lockade till en kriminell kultur med snabba cash, brudar och knark på gatorna där de växte upp.
Allt leder fram till ”the great what if”, frågan om vad som hade hänt om de inte begått morden som förpassat dem till fängelset. Omöjlig att besvara och egentligen lika orimlig som tanken om att det sociala arvet förutbestämmer vägvalen i livet. En sak är emellertid viktig att notera även i den hårda-tag-hetsande svenska kriminaldebatten, och det är att straff inte avskräckt någon av dem.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-02-22.