USA 2010. Regi: Alexandre Aja. Skådespelare: Elisabeth Shue, Adam Scott, Ving Rhames, Richard Dreyfuss, Christopher Lloyd. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.28.
Piranha 3D har tagit Herakleitos tanke om att allting flyter bokstavligt. Alla mänskliga organ forsar fram i ansiktsnära 3D, inklusive de som vanligen censureras bort, och i en dröjande, närmast poetisk, satirknorr även silikoninläggen från filmens många bystdrottningar.
Detta i franske regissören Alexandre Ajas speedade, mjukporriga och hyperskräpiga blodbadscirkus med bärs, koks och motorbåtsraggning till tonerna av hormonbrölanden ur vulkankåta tonårsstrupar. Som i Hollywoods bibelepos straffas det moderna Sodom när det symboliskt benämnda Lake Victoria (egentligen Lake Havasu i Arizona) hemsöks av en syndaflod pirayor. Men först efter en rejäl orgie i den viktorianska dubbelmoralens anda.
Piranha 3D är en film som till skillnad från många andra reptilhjärnekittlare levererar precis det den utlovar. Varken mer eller mindre.
För oss lite äldre slår den en bro tillbaka till de förfallna biopalatsens sjuttiotal, där buskisporr och grindhousefilmer framgångsrikt konkurrerade med svulsttråkiga katastrofepos från Hollywood. I den tidsandan gjorde Joe Dante original-Piraya 1978, där muterade pirayor framforskade för att äta FNL-soldater i Vietnamkriget hamnar i amerikanska floder och kalasar på scouter i stället. Någon liknande politisk udd finns inte här.
Som försonande inslag har Aja hämtat in Richard Dreyfuss pensionerade Hajen-forskare på fisketur (gnolande en låt ur Spielbergs film) och Christopher Lloyds Tillbaka till framtiden-galna vetenskapsman. De skänker filmen en gnutta komedi som till skillnad från resten av speltidens anatomiska catwalk inte bygger på pubertalt fniss.
Sensmoral: Gärna sex och våld men helst också vassare samhällskritik och humor.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-12-03.