USA 2010. Regi: Ben Affleck. Skådespelare: Ben Affleck, Rebecca Hall, Jeremy Renner, Jon Hamm. Åldersgräns 15 år. Längd: 2.04.
Regissören Ben Affleck är betydligt intressantare än skådespelaren, det visade regidebuten, Dennis Lehane-filmatiseringen Gone, Baby, Gone (2007). I år återvänder han till uppväxttidens klassegregerade och våldsamma Boston med en berättelse byggd på en annan prisbelönt Bostonförfattares verk, Chuck Hogans Prince of Thieves (2004).
Filmtiteln syftar på stadsdelen Charlestown, som enligt Hogan fostrat generationer av rånare. Romanen utspelas under de många bank- och värdetransportrånens 1990-tal medan filmen förlagts till en obestämbar samtid. Berättelsen är genreklassisk och lånar både från EDDIE COYLES VÄNNER (1973), i vilken Robert Mitchums vapenspecialist i Bostons rånarvärld misstänks vara polisinformatör, och från Out of Sight (1998), där George Clooneys rånligaledare förälskar sig i Jennifer Lopez polis.
Här handlar det om ett annat kompisgäng rånare, vars ledare Doug (Affleck) inleder ett förhållande med kontorschefen Claire (Rebecca Hall) från banken som gänget rånar i filmens början. Hans våldsbenägne blodsbroder Jem (Jeremy Renner) anar oråd och blir alltmer hotfull när relationen sätter gängets verksamhet på spel. Till sin hjälp att hålla Doug i schack har han traktens irländske gangsterkung Fergus (Pete Postlethwaite), och i gängets hälar nafsar FBI-agenten Frawley (Jon Hamm).
Liksom i det tidigare regiverket ligger Afflecks styrka i miljöbeskrivningen och dialogen. Själva actioninslagen är däremot mediokra, och filmen hämmas av en tilltagande sentimentalitet som mot slutet slår över i slipprig snyftare.
Under transportsträckan förvandlas dessutom porträttet av ett samhälle i social desperation till en alltmer föraktfull nidbild av utslagna människor som moraliskt förtappade och närmast biologiskt predestinerade till kriminalitet. Jem är en våldsbenägen psykopat utan annat motiv än lusten att plåga och mörda; hans syster Krista (Blake Lively), som Doug har ett på/av-förhållande med, framställs som ett parasiterande och opålitligt knarkluder.
På så sätt ligger filmen rätt i tvåtredjedelssamhällets tidsanda, när vi hellre satsar på säkerhetsfängelser än välfärdspolitik för de fattigaste. Dougs slutliga flykt blir en parallell till Afflecks egen; han vänder sig inte om i vrede över orättvisa förhållanden utan i lättnad över att han själv lyckades ta sig från drägget.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-12-17.