USA 2010. The Chronicles of Narnia: The Voyage of the Dawn Treader. Regi: Michael Apted. Skådespelare: Georgie Henley, Skandar Keynes, Ben Barnes, Will Poulter. Svenska röster: Linda Åslund, Tom Ljungman, Jesper Salén, Rikard Wolff. Åldersgräns: 11 år. Längd: 1.55.
När den föregående filmen inte blev den förväntade storsäljaren och Disney drog sig ur projektet trodde många att det var slut med Narniaserien. Nu har i stället Fox gått in för en nystart med en filmatisering av C.S. Lewis tredje roman, men det är tveksamt om den här blir någon kassavältare trots havsodjur och en välbehövlig trimning av speltiden.
Susan och Peter är nu i USA med sin far. Kvar hos släktingar i Storbritannien är Edmund och Lucy. Likt Harry Potter känner de sig missanpassade hos sina trista kusiner. Edmund vill ut i det pågående andra världskriget men är för ung. Lucy plågas av familjens arrogante son Eustace, som utifrån sin naturvetenskapliga världsbild förlöjligar hennes berättelser om Narnia (= kristendomen).
När alla tre forslas till sagolandet blir det förstås för att i analogi med kriget mot nazismen ta upp en andlig kamp mot ondskan samtidigt som Eustace ska komma till insikt om den sanna tron i mötet med lejonet Aslan (= Jesus). Redan Lewis roman kantrade åt den övertydliga allegorin, och filmen känns än mer som en lektion i söndagsskolan: Sagovärlden är välstädad, hjältarna renskrubbade och med högläsningstonfall konverserar de varandra på skolboksengelska i nystrukna teaterkläder.
Romanen handlar främst om barnens inre kamp mot världens frestelser och bara parentetiskt om kristendomens yttre fiender. Ändå behåller man det inledande korsfararslaget när Narniaarméns befriar av en stad (= Jerusalem) i Mellanöstern från en arabliknande ockupationsmakt. Också den inre fiendebilden är gammaldags och (köns)stereotyp: Edmund vill bli kung, och som en illustration av dödssynden girighet lustar han efter makt och pengar. Lucy avundas sin systers skönhet, blir behagsjuk och fåfäng.
Resultatet blir som att betrakta en kuriös gammal skolplansch – dammig, livlös och generande reaktionär.
© Michael Tapper, 2010. Sydsvenska Dagbladet 2010-12-24.