Storbritannien/USA 2019. Regi: Vicky Jewson. Med: Noomi Rapace, Sophie Nélisse, Eoin Macken, Indira Varma. Längd: 1.34. Netflix-premiär: 2019-01-18.
Vicky Jewson är actionregissör, en av få kvinnor om följt i Kathryn Bigelows fotspår. Efter långfilmsdebuten 2008 med den romantiska komedin Lady Godiva sadlade hon om 2014 med hämndthrillern Born of War. Den handlar om en kvinnlig Oxfordstudent som upptäcker att hennes länge okände, biologiske far är terroristen som ligger bakom mordet på hennes föräldrar.
I år följer hon upp med en film om en kvinnlig livvakt baserad på Jacquie Davis, vars meritlista inkluderar familjemedlemmar i brittiska kungahuset J.K. Rowling och Nicole Kidman.
Tekniskt har actioninslagen blivit bättre. Trots att Noomie Rapaces livvakt, androgynt benämnd Sam, är flera storlekar mindre och betydligt lättare än de flesta av sina motståndare känns närstridsscenerna ganska övertygande, ibland riktigt nerviga. Även klippningen har blivit tajtare och personregin säkrare.
Det som fortfarande brister är manuset, vilket Jewson skrivit ihop med sin producent och produktionsbolagspartner Rupert Whitaker. Inte mycket skiljer det från något av c-filmbolaget Cannons rutinmässiga produkter för sisådär 30 år sedan.
Innan förtexterna rullar till en poplåt introduceras vi för livvakten Sam, som med professionell list och vapenträning tar kål på ett gäng beväpnade män i Sydsudan, av flaggan att döma. Sedan börjar huvudberättelsen om hur Sam sätts att bevaka bortskämda och missbrukshärjade rikemansdottern Zoe (Sophie Nélisse) under en resa till Marocko. Där blir Zoe en kidnappningsbricka i ett spel om ett lukrativt gruvbolagskontrakt och kan endast förlita sig på Sam för sin överlevnad.
Psykologin är lövtunn och schablonartad. Storyn är perforerad med logiska hål. Fiendebilden av korrupta, mord- och våldtäktslystna araber som bara tjänar som filmens kanonmat är föråldrad. Dialogen är knappt mer än funktionell. Inga av händelseutvecklingens många överraskningar känns särskilt överraskande. Kort sagt, filmen känns på alla sätt besvärande välbekant.
På 1970-talet skulle Close vara passande för Charles Bronson, på 1980-talet för en direkt-till-video med Wings Hauser och under senare decennier kunde den kanske varit något för Dolph Lundgren. 2019 års Close utmärker sig bara i ett avseende: actionhjälten är kvinna. I viss mån är det fortfarande ett fräscht grepp, men det uppväger knappast den slående fantasilösheten i övrigt.
© Michael Tapper, 2019. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2019-01-18.