X & Y – Michael Tapper

Sverige 2018. Regi: Anna Odell. Skådespelare: Anna Odell, Mikael Persbrandt, Vera Vitali, Shanti Roney, Sofie Gråbøl, Jens Albinus, Trine Lindholm, Thure Lindhardt. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.52.

Anna Odell gör i sin andra långfilm ett självterapeutiskt experiment i en scenografiskt avskalad filmateljé. Där möter hennes mentalt sköra konstnärspersona tuffa alfahanneimagen Mikael Persbrandt för att gestalta kvinnligt/manligt med stora bokstäver: X & Y.

Gränslöshet blev ett varumärke efter filmer som Okänd kvinna 2009–349701 (2009) och Återträffen (2013). Nu har greppet gått från undertext till text, en vanlig åkomma i svensk film, och ”gränslöshet” idisslas som en t-tröjeslogan av Odell. Ett kittlande löfte om att spelfilmen ska tippa över i en dokumentär, kanske till och med pornografi, om de verkliga personerna bakom mediebilderna.

Inledningsscenens sexsnack sätter tonen. Här ska det knullas mellan varghannen Persbrandt och varghonan Odell. Sedan snackas det knulla på längden och tvären. När det slutligen vankas knull blir det fejk så det dammar i dekorerna. Hon i genomskinlig kroppsstrumpa med bitar av vargskinn, han i kalsonger och med underlivet diskret skymt när han tar henne bakifrån.

Klimax blir en avslagen lunk i gamla spår från efterkrigstidens europeiska konstfilm: konstnärliga pretentioner med inslag av ”vågat sex” och nakenhet – kvinnlig nakenhet, närmare bestämt. Vi förstås aldrig se den utlovade strap-on-scenen, där Odell ska vända på situationen. Eller någon psykologisk avklädning av de två huvudpersonerna, för den delen.

I kärnan av projektet ligger frågan om identitet, ”vad det innebär att vara människa”. Det gör Odell genom att dela in sig och Persbrandt i tre egenskaper/känslor vardera, gestaltade av totalt sex skådespelare: Rädda Anna (Jens Albinus), Kaotiska Persbrandt (Thure Lindhardt), Utmanande Anna (Vera Vitali) och så vidare. Men snarare än att tillföra något till projektet blir de trubbiga redskap i en hopplös jakt på att fånga alla aspekter på att vara människa; de förenklar snarare än nyanserar.

Och det är just i verktygen som Odells projekt går förlorat. Metafilmen som konstgrepp tillför inget. Hennes försök att dekonstruera allt, också sin egen iscensättning när hon låter filmens producenter, gestaltade av skådespelare, kliva in i handlingen, distraherar från huvudtemat om roll och identitet.

Som gestaltning av konstnärskapet som kvinnlig frigörelse ter sig Marie-Louise Ekmans (då: De Geer Bergenstråhle) drygt fyrtio år gamla Hallo Baby (1976) betydligt radikalare. Dessutom lekfullare, roligare och kanske också sannare. Där skiter hon i verklighetsdribblingar för att göra en koncentrerad gestaltning av alla sina kaotiska känslor och relationer som fiktion.

Odells fejkdokumentär ägnar däremot all energi åt att leka enbart med själva berättarformen, och hon når därför inte djupare än textraderna i den gamla schlagerplågan ”Högt över havet”: ”Vem är du?/ Vem är jag?/ Levande charader.”