The Ballad of Buster Scruggs

USA 2018. Regi: Joel & Ethan Coen. Skådespelare: Tim Blake Nelson, Zoe Kazan, Liam Neeson, James Franco. Längd: 2.12. Netflix-premiär: 2018-11-16.

Döden är ett billigt skämt tills den drabbar en själv, och även då blir den sista sucken en oneliner. Bröderna Coens västernantologi The Ballad of Buster Scruggs är en sällsam duett för morbid humor och självironisk västernkitsch tillägnad alla som längtat efter att se Deadwood (2004–06) som fars med musikalnummer. En film där den komiska poängen är en kula i skallen eller en löpsnara runt halsen.

Ridån går upp över Monument Valley, men sedd från någon annanstans än ”John Ford Point”, västernregissörens favoritplats. Redan nu anar cineasten oråd; någonting är skevt. De onda aningarna bekräftas av sjungande titelpersonen (Tim Blake Nelson), som trots ett fånigt yttre – nystruken vit cowboydräkt, modern gitarr, byfåneflin över de trallande läpparna – visar sig vara en kallblodig mördare känd som ”Misantropen”.

Efter ännu en splatterhumoristisk duellseger brister han ut i ett häcklande sång- och dansnummer om motståndaren med melodin lånad från låten ”Little Joe, the Wrangler” i den klassiska västernkomedin Ingen ängel (Destry Rides Again, 1939): ”He was unkindly frowned upon/ but now his face is gone/ ’guess your frowning days are done, Surly Joe”. Och hela saloonen stämmer in i refrängen.

När James Francos misslyckade rånare i avsnitt två ska hängas för andra gången och glatt vänder sig mot sin hulkande olycksbroder på schavotten med frågan ”Första gången?” faller den komiska effekten platt. Självironisk cynism i en tid av självironi och cynism överraskar som bäst ett par gånger. I Buster Scruggs blir det dock snart som att höra samma skämt upprepas i olika tonarter.

Produktionen var ursprungligen planerad som en tv-serie i sex avsnitt men klipptes ihop till en antologifilm. Berättelserna presenteras som kapitel i en illustrerad bok från 1870-talet. Fyra är originalmanus från Coen-duon, men det är de två andra som räddar filmen.

”The Gal Who Got Rattled” lånar från otaliga böcker och filmer om nybyggare i vagnkaravaner över prärien. Zoe Kazans Alice har visserligen också en komisk sida i sin ostadiga blandning av brådmoget allvar och barnsligt lättsinne. Men hon är ingen schablonfigur att hånflabba åt.

Allra bäst klarar sig Tom Waits som guldgrävaren i ”All Gold Canyon”, byggd på en novell av Jack London. Med sång, slitsamt arbete och inkännande umgänge med naturen i en paradisisk dal gör han ett storslaget porträtt med små medel. Varför ser vi inte mer av honom på film?