Storbritannien/Tyskland/Kanada/USA/Sverige 2018. Regi: Fede Alvarez. Skådespelare: Claire Foy, Sylvia Hoeks, Lakeith Stanfield, Sverrir Gudnason. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.57.
Lisbeth Salander dog i samma stund som Stieg Larssons Millenniumtrilogi fick sin utslätade fortsättning i nya kassaklirrande delar. Romanen Det som inte dödar oss rensade ut den rasande ninjafeministen, sexanarkisten och elektroniska utbrytardrottningen. Den ersatte henne med en oigenkännlig kopia, en animerad gråtande barn-tavla, fången i sitt förflutna av onda minnen om en sexförbrytare till far och sin vackrare syster Camilla, pappas favorit.
Filmatiseringen The Girl in the Spider’s Web följer upp med att till rollen plocka in en hundögd och gråtmild Claire Foy, vilsen och melankolisk där Noomi Rapaces Salander var en målsökande kärnvapenmissil. Foy är ingen dålig skådespelare, men här är hon offer för en synnerligen uselt konstruerad roll utan ett uns av känsla för originalet.
Deckar- och science fiction-entusiasten Stieg Larsson byggde sin Salander som en korsning mellan Sara Paretskys hårdkokta deckarhjältinna V.I. Warshawski och en av Ursula K. Le Guins androgyna utomjordingar i den feministiska klassikern Mörkrets vänstra hand (The Left Hand of Darkness, 1969). Salander är en föraning om framtidens människa, en som står fri från den gamla världens inskränkta och förtryckande gränsdragningar av kön, etnicitet och klass. Därmed är hon ett hot för de reaktionära krafter som vill slå vakt om det bestående, en vandrande kaosfaktor som måste utplånas.
Både romanförfattaren David Lagercrantz och regissören-manusförfattaren Fede Alvarez (DON’T BREATHE) har i allt väsentligt mördat Stieg Larssons Salander. Med hennes död återstår bara ett tomt skal av Millennium. Det har de fyllt med en sensationellt stollig story jämförbar med Tomas Alfredsons kalkonfilmatisering av Jo Nesbøs bästsäljare SNÖMANNEN i fjol.
Sagan om den nu politiskt kastrerade Salander börjar med att hon dyker upp som en privathämnare hos en hustrumisshandlande affärsman. Men eftersom scenen inte har något som helst med resten av filmen att göra blir den på sin höjd en svag fläkt av originalet. Därefter är nämligen Salander en som filmen igenom darrar, gråter och stannar upp i dröjande bilder med sorgsen blick. Någon att tycka synd om.
Själva spionthrillerintrigen, om den nu förtjänar att kallas det, består i att Salanders syster och ärkefiende Camilla (Sylvia Hoeks) har blivit ledare för skurkgänget The Spiders, ”Stockholms värsta psykopater”. Hon vill stjäla ett datorprogram som via internet kan utlösa världens alla kärnvapensystem. Just det, via internet, där supermakterna av säkerhetsskäl kopplar upp alla sina vapensystem!
Ändå är det bara en av oräkneliga vansinnigheter i en film där både skurkar och hjältinna står ut från mängden som ett fyrverkeri i nyårsnattmörkret. Samtidigt som de undgår upptäckt i ett Stockholm rustat till tänderna med övervakningskameror.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-10-26.