USA 2018. Regi: David Gordon Green. Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Nick Castle, James Jude Courtney, Judy Greer, Will Patton, Haluk Bilginer. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.46.
I en intervju om bioaktuella Halloween hävdar Jamie Lee Curtis – stjärnan i originalet ALLA HELGONS BLODIGA NATT (Halloween, 1978) samt uppföljarna från 1981, 1998 och 2002 – att filmen skulle vara en metafor för såväl #metoo som terrorism. Kopplingen till en asexuell, robotliknande mördare iklädd blåställ och en vitmålad mask av Star Trek-kaptenen Kirk är milt sagt långsökt. Michael Myers, alias The Shape, är snarare en produkt av den omskrivna amerikanska paranoia som vuxit sig allt starkare sedan kalla kriget.
Det understryker John Carpenter i den första filmen, där Myers är en länge osynlig spökfigur som överlever allt från en strumpsticka i halspulsådern till att få ett revolvermagasin tömt i bröstkorgen. Under slutbilderna på villorna i kvarteren där morden ägt rum hör vi hans tunga andhämtning; det är här han har sin livsluft. Mördaren är ju själv ett barn av den medelklass och villaförort han hemsöker.
Årets Halloween förbigår alla sina föregångare utom den första filmen, vars namn den sturskt tar som sitt eget. Den är inte ens blygsam nog att kalla sig Halloween II när den tar sig an att revidera fyrtio års mytbildning kring Michael Myers.
Syskonskapet mellan Laurie Strode (Curtis) och Myers, som var överraskningen i 1981 års ALLA HELGONS BLODIGA NATT 2 (Halloween II), bortförklaras. Man låtsas inte om Lauries posttraumatiska alkoholism, hennes flytt till Kalifornien och namnbyte till Keri Tate eller halshuggningen av Myers i 1998 års ALLA HELGONS BLODIGA NATT – 20 ÅR SENARE (H20: Halloween – 20 Years After). Och man bryr sig förstås inte heller om Lauries död 2002 i Halloween: Resurrection.
Men så gick uppföljarna inte tillnärmelsevis lika bra som ettan, en av de mest inkomstbringande lågbudgetfilmerna genom tiderna. Inför fyrtioårsjubileet går man därför tillbaka till originalritningarna. Eller, ja, vill man i alla fall ge sken av. För så värst många nya idéer har man inte, eller någon intressant undertext att tala om.
Curtis studsar tillbaka livs levande som tuff preppertant i grå, russinskrynklad förpackning. Bakom den nu fårade masken som hennes ständige vedersakare finns åter Nick Castle, han som med lärospån från sin danskoreograferande far gjorde den förste Michael Myers till döden förkroppsligad.
På affischen ser vi dem tillsammans i en pose lånad från Ingmar Bergmans Persona (1966). Tvillingsjälar. Ingen av dem är någon ljusgestalt, båda är mörker.
Laurie har blivit en åldrad outsider på en enslig, inhägnad gård i utkanten av sitt Haddonfield, Illinois. Hon har under de gångna fyrtio åren enbart ägnat sig åt kampsportsträning, vapenövningar och andra förberedelser inför den hett efterlängtade slutstriden med Michael. Inte undra på att socialen hämtade hennes nu alienerade dotter Karen (Judy Greer), som i sin tur fått en dotter, tonåriga Alyson (Andi Matichak), mer lik mormor än mor. De två är egentligen olika aspekter av Laurie, Karen ängslig och osäker, Allyson tuffare och mer självständig.
Myers har fortsatt sin än mer ensidiga karriär sedan sex års ålder som uttryckslös och tystlåten inkarnation av ondskan på en rättspsykiatrisk anstalt för en samling galningar hämtade från ett Tintin-album. Deras återförening firas med förtexter inspirerade av ettan. Carpenters originalmusik ljuder till bilden av ett förruttnat pumpaansikte som reser sig för att bli en ung och vital halloweenlykta igen.
Det är snyggt. Det är lovande. Synd bara att resten av filmen inte håller löftet från upptakten.
Bland övriga biroller finns två poddcastare (Rhian Reese, Jefferson Hall), vars funktion är att sammanfatta bakgrunden till handlingen. Psykiatern Dr Sartain (Haluk Bilginer) är lika galen men inte för en sekund lika komiskt skruvad som företrädaren Dr Loomis (Donald Pleasance). Som vi lärt oss av slasherfilmhistorien är emellertid alla utanför den hårda kärnan av överlevare – the final girls – bara umbärlig rekvisita. Komiska inslag. Slaktoffer. Komiska slaktoffer.
Själva slaktjakten har några intressanta inslag som anknyter till affischens symbolik genom scener som påminner om ettan fast där Laurie tar Myers plats. Till exempel då Allyson sitter på Lauries plats i en skolsal och tittar ut genom fönstret för att se… Laurie iaktta henne på avstånd. Eller då Laurie, likt Myers i originalet, ramlar från ett hustak mot sin död, tror vi, bara för att strax vara försvunnen igen. Men dubbelgångarmotivet följs aldrig upp utan lämnas hängande som en lös tråd.
I övrigt saknar filmen mycket av det som gör bra skräck på bio: tajt klippning, en rörlig kamera som leker med våra förväntningar, musik som förtätar stämningen, häpnadsväckande avslöjanden som vänder upp och ned på tidigare premisser. Och, inte minst, en psykologisk skiss av huvudpersonen som ger skräckinslagen en djupare undertext. Det är som om regissören och medförfattaren David Gordon Green – en gång en lovande talang med regidebuten George Washington (2000) – inte kunnat eller vågat bryta sig loss från slasheruppföljarsjukan, att reprisera gammal skåpmat med extra likhögar.
Så nej, det blev inte den ”recalibrating” som filmmakarna utlovat i förhandssnacket, ingen ny Halloween. Det bidde bara en Halloween 11. Lite snyggare, lite skarpare, än de andra nio filmerna som parasiterat på originalet. Men knappast den pånyttfödelse för en gammal sliten slasheråldring som man utlovat.
Och ingen grande finale blev det heller, att döma av de ambivalenta slutbilderna. Bered er därför på Halloween – 60 years after år 2038. I den jagar Laurie och Michael varandra med rullatorer genom korridorerna på ett äldreboende. Om de överhuvudtaget minns hur det hela började, vill säga.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-10-19 (nätversion).