Den 16 mars 1987 avslöjade Ekoredaktionen på Sveriges Radio att den omfattande vapenhandeln mellan svenska Bofors och den indiska regeringen hade smorts med generösa mutor via schweiziska bankkonton och en italiensk mellanhand. Polisutredningen lades snart ned efter inte alltför stora ansträngningar. Sannolikt med regeringens goda minne.
I Indien fick affären däremot politiska konsekvenser. Alla vidare affärer med Bofors stoppades 1987, och Kongresspartiet förlorade valet 1989 efter många år vid makten. Först 1999 hävdes embargot mot Bofors, då indiska försvaret behövde reservdelar till sina Boforsvapen under Kargilkriget mot Pakistan.
Boforsaffären var emellertid bara kulmen på en serie avslöjanden om det anrika svenska företaget – en gång i Alfred Nobels ägo, sedan 2005 ägt av den likaledes skandalomsusade brittiska vapenjätten BAE Systems. Redan 1984 hade Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFS) polisanmält företaget för illegal vapenexport till Dubai och Bahrain via singaporesiska mellanhänder. Omvägen syftade till att runda kravet på slutanvändaravtal som garanterade att vapnen inte hamnade i krigförande eller av andra skäl svartlistade länder.
Men Bofors omgavs också av andra, onda rykten. Såväl journalisten Cats Falcks drunkningsdöd i Hammarbykanalen 1984 som krigsmaterielinspektören Carl-Fredrick Algernons dödsolycka på T-centralen i Stockholm i januari 1987 har kopplats till granskningar av ännu obekräftade, hemliga affärer mellan Bofors och Östtyskland. Förövarna skulle i båda fallen ha varit agenter från östtyska underrättelsetjänsten Stasi. Även Palmemordet har nämnts i sammanhanget.
Ingen utan skuld är häpnadsväckande nog den första svenska film eller tv-serie som vågat sig på ämnet sedan Galenskaparna & After Shaves fars Leif fick sin vältajmade biopremiär i juni 1987. Det säger något om bristen på mod och ambitioner i branscherna. Därför har vi aldrig fått se några filmer eller tv-serier om exempelvis BT-Kemi-skandalen på 1970-talet, Egypten-avvisningarna 2004 eller Lundin Petroleums – före detta Lundin Oil – smutsiga affärer i Afrika de senaste decennierna.
Först nu, drygt 30 år efter Boforsaffären, har några äntligen dristat sig att göra en politisk thrillerserie om vapenhandeln. Förklaringen kan vara att produktionsbolagen är brittiska, ett land med en politiskt sett betydligt djärvare film- och tv-industri. Visserligen är alla namn och detaljer ändrade, inklusive att vapentillverkaren döpts till Sandersvik, men parallellerna till verkliga händelser är nog så tydliga. För att ingen ska missa dem är avsnitten fulla av referenser till ovanstående skandaler och rykten kring Boforsaffären, inklusive Ingvar Bratt – visselblåsaren på Bofors som 1985 bekräftade detaljerna i SFS:s polisanmälan.
I prologen till serien tycks en man dö i en bombexplosion på en båt vid Dalarö 1991, sedan förflyttas vi framåt i tiden till ”30 år senare”, alltså 2021. Då dyker han dyker upp igen i Stockholm för att hämnas gamla oförrätter genom att slutföra avslöjandet av sina tidigare kumpaner i vapenhandlarbranschen. Mannen heter Robert Kastell (Jens Hultén) och har själv lik i lasten – bokstavligen – vilket förklarar hans vapenskicklighet och närstridsförmåga.
Handlingen hade lätt kunnat förfalla till ett enkelt hämnardrama, men händelseförloppet kompliceras av att journalister och oskyldiga familjemedlemmar blir inblandade. Seriens titel blir därför mer av en moralfråga än ett konstaterande: står någon egentligen utan skuld? Den ekar genom avsnittens alla avslöjanden av dolda förbindelser mellan skrupelfria internationella vapenhandlare – mellanhänder som förskönande kallar sig ”mäklare” – och svenska toppolitiker med anständig fasad.
Konstnärligt hade jag önskat mig ett djärvare bildspråk och en tajtare klippning. Som det nu är, finns det lite väl många transportsträckor och dröjande scener som inte tillför något till handlingen. Bättre lyckas serien med sina moraliska komplikationer och rollgestalter, undantaget Krister Henrikssons transvestit till gangster. All heder åt försöket att bryta genremönstren, men i undre världens hårda machokultur tror jag inte han skulle klara sig särskilt länge.
Annars tycker jag persongalleriet och händelseutvecklingen är slående befriade från klichéer. Det är lätt att begripa de inblandade och deras motiv, från Vera Vitalis journalist Åsa, som slits mellan familjen och drömmen om att göra det samhällsförändrande scoopet, till Sandersvik-direktören Maggie van Haals (Halina Reijn) försök att rättfärdiga sin roll i illusionen om att bli branschens moraliska samvete.
Men det är seriens skurk som gör störst intryck. Kanske är det för att Henrik Mestad kommer från Henrik Ibsens Norge som han lyckas fånga vapenhandlaren Anders Spetz krackelerande livslögn med sådan exakt tonträff. Dennes alltmer fåfänga men valhänta försök att upprätthålla sin image som samvetsgrann affärsman och kärleksfull far inför sin psykiskt sköra styvdotter Johanna (Josefin Asplund) är smärtsamma att se.
Till slut står han där med sin påklistrade mask av hygglighet och empati på sned, blottande en kall, rå cynism. I desperation prövar han några av sina beprövade försäljarknep i hopp om att övertyga både Johanna och sig själv om sin heder. Men förgäves. Det är en gripande tragisk maskerad i all sin enfald, kanske för att den så väl fångar en tendens i tiden.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-09-14.
Ingen utan skuld
Tv-serie i åtta avsnitt på Viaplay. Regi: Charlotte Brändström. Skapad av: Peter Arrhenius. Manus: Peter Arrhenius, Malin Lagerlöf och Fredrik T. Olsson. Skådespelare: Vera Vitali, Jens Hultén, Krister Henriksson, Henrik Mestad, Halina Reijn. Längd: cirka 0.45/avsnitt. Premiär: 2018-09-14. Recensionen baserar sig på seriens samtliga åtta avsnitt.