Säljande varumärket GW, som i Leif GW Persson, används för att locka publiken till nya Kanal 5-kriminalserien Det som göms i snö. Problemet är bara att serien varken bygger på någon av den pensionerade polisprofessorns romaner eller på ett originalmanus av honom. Den är ”skapad av” regissören Kjell-Åke Andersson (MIG ÄGER INGEN) och manusförfattarna Aron Levander (Jordskott) och Hans Jörnlind med Andersson som ”manuskonsulent”, det vill säga att han chefat över sina medskapare.
Varumärket GW själv har endast bidragit med ”en idé”, vilket i det här fallet antagligen inskränker sig till några rader på en krogservett. Redan efter tre av åtta avsnitt känns det som att äta en vattning soppa smaksatt med en mikroskopisk nypa konstgjorda aromämnen som endast vagt påminner om något skrivet av den påstådda upphovsmannen. Handlingen går i slow-motion, berättandet inskränker sig till filmad radioteater, rollfigurerna är ointressanta streckgubbar och dialogen förmedlar sällan något utöver att konstatera det åskådarna själva ser i bild.
Premisserna är i korthet: Stockholmskriminalaren Peter Wendel (Robert Gustafsson) återvänder i tjänst efter tre års sjukskrivning för depression till följd av broderns självmord. Han placeras på undanskymd plats i polishuset för att leda en kalla fall-grupp av tre andra utfrysta knäppgök- och odugling-stämplade kollegor: alkoholiserade Caijsa Bergholm (Louise Peterhoff), rättshaveristen Jorma Virttanen (Christopher Wagelin) och dejtingapp-missbrukaren Barbro Svensson (Ia Langhammer)
Givetvis visar sig denna samling till synes hopplösa och inbördes gnabbande snutar besitta oanade utredarförmågor när det gäller att hitta fel i ett uppmärksammat fall med en seriemördare. Snart jobbar de i en tilltagande motvind från så gott som alla i rätts-Sverige upp till justitieminister Björn Stenius (Johan Ulveson). Och det hjälper förstås inte att Wendel uppträder bisarrt – ömsom som en nollställd sömngångare, ömsom som en bindgalen paranoiker – såväl inför pressen som inför polischefen och familjen.
Själva ”idén” bakom serien är utmärkt, rent av fenomenal: punkteringen av fallet Thomas Quick. Den svindelframkallande uppvisningen i tokstollighet från några av den svenska rättsstatens främsta tjänare med Göran Lambertz i spetsen som granskningen av fallet avslöjade hade knappast behövt någon dramatiseringskrydda. Man kunde ha filmatiserat de samlade utredningsmaterialet kring Quick rakt av och fått en svårslagen kriminalkomediserie över åtskilliga säsonger.
I stället har man försökt fortsätta på Kristian Petris framgångsrecept i tidigare GW-serierna En pilgrims död (2013), Den fjärde mannen (2014–15) och nu senast DEN DÖENDE DETEKTIVEN (2017–18) för SVT. Tyvärr blir det snart uppenbart att teamet bakom Det som göms i snö helt saknar Petris poetiska fingertoppskänsla för förtätade stämningar och förhöjda ögonblick. När serien inte heller har ett uns av GW:s burleska humor eller mustiga personporträtt då rycker John Blund i tv-tittarögonen.
Jag sympatiserar med greppet att göra Wendel till de tidigare GW-kriminalarnas antites. En bruten människospillra istället för en självgod supersnut. En föraktad nolla i stället för en beundrad vinnare. Men det är också en rollfigur som aldrig blir till kött och blod utan stannar vid en personlighetsamputerad zombie. Sällskapsresans Stig-Helmer minus publikfriande mysgubbefaktor fast inte heller med någon intressant avighet. Mest ser han ut som ett vandrande porträtt av tråkigheten själv.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-08-21.
Det som göms i snö
Tv-serie i åtta avsnitt på Kanal 5. Regi: Kjell-Åke Andersson. Skapad av Kjell-Åke Andersson, Aron Levander och Hans Jörnlind efter en idé av Leif GW Persson. Skådespelare: Robert Gustafsson, Maria Sundbom, Johan Ulveson, Louise Peterhoff. Längd: cirka 0.45/avsnitt. Recensionen baserar sig på en förhandsvisning av de tre första avsnitten.