Storbritannien 2017. Regi: Michael Pearce. Skådespelare: Jessie Buckley, Johnny Flynn, Geraldine James. Åldersgräns: 15 år. Längd: 1.47.
Långfilmsdebuter är nästan alltid sevärda – sprängfyllda av otämjd, ibland vildsint och ostyrig, lust till filmkonsten. Det är därför förvånande att se med vilken mognad Michael Pearce har kanaliserat sin talang och energi till en konstnärligt fullödig thriller efter eget manus. Skådespelarna, kameran, klippningen, scenografin, musiken, ljuddesignen, kostymerna, frisyrerna… varenda detalj är genomtänkt för att berätta den här gripande, spännande och ständigt överraskande storyn från första till sista bildrutan.
Handlingen utspelar sig på Pearces hemö Jersey och kretsar kring 27-åriga Molly (Jessie Buckley). Hon bor hemma och behandlas som en trilskande 13-åring av sin kyliga, kontrollerande mamma Hilary (Geraldine James), som favoriserar gifta systern Jade (Hattie Gotobed). På Mollys födelsedagskalas får Jade allas uppmärksamhet genom att berätta att hon väntar tvillingar. Molly drar till ett disco för dans och fylla och håller under vandringen hemåt på att bli våldtagen av sitt manliga sällskap när hon räddas av jämnårige enstöringen Pascal (Johnny Flynn).
Pascal skiter i öns alla stela konventioner, och det väcker Mollys slumrande känslor till liv – passionerad kärlek och sex men också flammande hat och hämndbegär mot alla som mobbat och förminskat henne genom åren, inte minst den egna familjen. Under en fest, där Pascal förklaras inte vara välkommen, utbringar hon en skål för sin familj och allt de har gjort henne och tillägger sardoniskt: ”jag förlåter er”. Därefter lever Molly och Pascal som outsiders, trakasserade av polisen för misstankarna om att Pascal ligger bakom en rad våldtäktsmord på minderåriga flickor.
Den vardagsrealistiska inramningen till trots, har filmen tydliga resonanser från sagor som Askungen och Skönheten och odjuret men också freudianska thrillrar som Hitchcocks Illdåd planeras (Suspicion, 1941), där mordmisstankarna kittlar den erotiska nerven. Vi anar redan från början att kärlekshistorien kommer att sluta tragiskt. Ändå kan vi inte annat än gripas av känslostormen som får Molly att bryta upp från en livsförnekande familj som urholkar hennes själ.
Jessie Buckley spelar Molly med ett imponerande rikt känsloregister. Gradvis förvandlas hon från en skygg, flickaktig oskuld på god väg att bli nucka till en kvinna som ångar av lust till livet men också av aggression mot omvärlden. Hon matchas av Johnny Flynns utsökt ambivalenta gestaltning av Pascal som en attraktiv rebell men med en undanglidande, mörk sida som inte bådar gott.
Alla kärlekshistorier står och faller med personkemin mellan de två älskande, särskilt om deras passion är så het att den bränner alla broar till samhället omkring dem. Och här sprakar kemin av gnistor.
De backas upp av ett manus som inte pratar ihjäl dramatiken utan lämnar generöst utrymme åt skådespelarnas rolltolkningar i pauseringar, kroppsspråk och mimik. Benjamin Kracuns kamera, Jim Williams musik och Gunnar Óskarssons ljuddesign är känsligt följsamma, om än lite bombastiska ibland. Men det finns också ett otal detaljer som berättar åtskilligt: Mollys rödblonda, lavaflödande hår som står ut som en färgvulkan mot resten av familjen och deras strama värld. Eller närbilden på hur hennes smutsiga hand trotsigt drar svarta strimmor på föräldrarnas vita soffa.
Djävulen sitter i detaljerna, sägs det. Och Beast har dem alla på plats.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-07-20.