Frankrike/Belgien 2017. Ni juge, ni soumise. Regi: Yves Hinant, Jean Libon. Medverkande: Anne Gruwez med kollegor och klienter. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.40.
Dokumentären om den prilliga undersökningsdomaren Anne Gruwez i Bryssel skildrar den del av det belgiska rättssystemet som sysslar med våldsbrott. Däremot ignorerar filmmakarna, som så många innan dem, ekonomisk brottslighet, sannolikt därför att det inte anses vara lika dramatiskt och säljande men också för att det kräver betydligt mer journalistiskt arbete. I stället lägger man in latmaskväxeln på samma kriminalitet som serveras av otaliga kriminalprogram, typ Efterlyst och Veckans brott.
Rader av mord, våldtäkt, stöld, hot och inbrott – oftast med invandrare som både offer och förövare eftersom det handlar om typiska underklassbrott – paraderar förbi domare Gruwez skrivbord. Radarparet Hinant & Libon är kända för satirprogrammet Strip-Tease och det är förmodligen tänkt att vi ska flabba åt eländet och åt den glappkäftade och skvallriga domarens ömsom avväpnande rättframma, ömsom klumpiga och ibland korkade, kommentarer.
När en man låter påskina att orsaken till hans hustrumisshandel ligger i hans ”turkiska kultur” får han en rejäl avhyvling. Bra så. Det tycker särskilt alla turkar som betackar sig för den kollektiva skulden. Men när hon har en lång och omständlig utläggning för en återfallsförbrytare om hur mycket han kostar samhället och att det bästa vore att han dog på fläcken, då blir jag betänksam.
Inte bara för att hennes cyniska föreläsning speglar en obehaglig tidsanda där människor reduceras till kostnadskalkyler under vår nya gud, ekonomin, utan även för att kriminella måste få behålla en skärva av människovärde och hopp. Hopp om att kunna förändras. Hopp om att de har en framtid bortom ett långt fängelsestraff. En människa utan hopp är en farlig människa.
Det finns också en spekulativ sida av filmen som är högst tvivelaktig, främst i en lång scen när en uppenbart psykiskt sjuk kvinna berättar om tvångstankarna som fick henne att mörda sin son. Här passerar filmteamen en tydlig etisk gräns med sin inspelning. Gruwez borde ha satt stopp. Mer harmlöst kuriös är i så fall BDSM-dominatrixens detaljerade beskrivningar av kundernas kuriösa önskemål, inklusive att de betalar för att få städa och diska i hennes hem. Många tänker säkert att hon skulle kunna göra sig dubbla inkomster genom att starta ett kinky städföretag.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-05-25.