USA 2018. Regi: Ron Howard. Skådespelare: Alden Ehrenreich, Woody Harrelson, Emilia Clarke, Donald Glover, Joonas Suotamo. Åldersgräns: 11 år. Längd: 2.15.
Samtidigt som ordinarie Star Wars-serien fortsätter köra den första trilogin i repris, om än med en kvinnlig huvudperson, har de fristående filmerna, med början i ROGUE ONE (2016), hittills tagit uppfriskande avsteg från vardagsrymdlunken. Solo är den första av flera planerade filmbiografier om de mest säljande figurerna i rollgalleriet. Och varför inte? Tänk: Bobba Fett, Intergalactic Taxi Driver (”Some day a real meteor storm will come …”), Chewbacca in Love eller Young Leia v. Predator, Jr.
Enligt medieryktena var det faktiskt något vanvördigt på gång när de ursprungliga regissörerna till Solo, duon Phil Lord och Christopher Miller (LEGOFILMEN, 2014), började ändra i Jonathan och pappa Lawrence Kasdans (Imperiet slår tillbaka, 1980; THE FORCE AWAKENS, 2015) manus. Disney fick stora skälvan och kallade in foglige Hollywoodveteranen Ron Howard (Inferno, 2016), men lyckligtvis har denne inte lyckats tråkstäda bort alla anarkistiska infall.
För det ska ju handla om testosteronstinne, unge Han Solo (Alden Ehenreich) – ligist, tjejtjusare, vildhjärna, gatsmart och ibland ganska korkad. Vi introduceras till honom på space noir-planeten Corellia. Det finns något av George Lucas genombrottsfilm Sista natten med gänget (American Graffiti, 1973) i öppningsscenerna, där Han hånglar med flickvännen Qi’ra (Emilia Clarke) och tjuvkopplar antigravitationsvrålåk under nattliga stöldräder. Båda har rymdbränsle i blodet och längtar bort från den tröstlösa galaxhålan.
Men Han blir snart Solo i dubbel bemärkelse, tar värvning i imperietrupperna, deserterar och lockas till livet som rymdpirat av laserpistoltrixande kapten Beckett (Woody Harrelson). När Han återser sitt hjärtas Qi’ra igen är allt annorlunda, och nu står valet mellan romans med exet eller bromans med nyfunne piratkompisen Chewbacca (Joonas Suotamo). Hur ska det sluta? (Retorisk spoilerfråga.)
Nå, tempot är i alla fall högre och rollgalleriet färgstarkare i Solo än i standard-Star Wars. Donald Glover, som unge Lando Calrissian, och Thandie Newton (WESTWORLD, 2016– ), som Becketts partner in crime, Val, är till såväl det yttre som det inre stajlade som rymdens svar på sjuttiotalets blaxploitationhjältar. Paul Bettany repriserar sin genombrottsroll i Gangster no.1 (2000) med porträttet av en intergalaktisk Scarface i Dryden Vos.
Mest underhållande är Phoebe Waller-Bridge som Landos vasstungade droidpartner L3-37. Hon är en vandrande agitator för allt från droidernas jämlikhet till en sexuell frigörelse som också omfattar relationer mellan människa och maskin. I filmens klimax leder hon, likt en ny Spartacus, en slavrevolution mot de koloniala utsugarna på en gruvplanet. Liksom ovannämnda bifigurer hotar hon emellertid att överskugga titelpersonen, särskilt som Alden Ehenreichs Solo inte har skuggan av Harrison Fords charm och karisma.
Men det som till slut gör filmen till en popcornslukande matinéfilm är de nervkittlande actioninslagen. Det mest originella är en rånkupp modellerat på klassiska tågrån i västernfilm men med högteknologiska förutsättningar. Ett monorailtåg med explosiv och begärlig last som slingrar sig likt en raketsnabb orm över bergssidorna. Två konkurrerande rånargäng som slåss med varandra om det livsfarliga bytet. Mission: Star Wars hade kanske varit en bättre titel.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-05-23.