Teknologisk singularitet är ögonblicket då artificiell intelligens (AI) passerar den mänskliga hjärnans förmåga. Ett ögonblick som, enligt teknoprofeterna, strax övergår i att AI-maskinerna själva börjar skapa teknologi med ännu mer avancerade intellektuella funktioner. Det innebär inte bara en ny industriell revolution, utan också en total samhällsomvandling som utmanar människans herravälde över världen.
För om något tänker som en människa och reflekterar över sig själv som en självständig individ, är då inte definitionen av begreppet ”människa” uppfylld? Och hur ska vi i nästa steg förhålla oss till de AI-maskiner som är mångfalt intelligentare än vi? Hur kommer de att betrakta oss?
Vetenskapsvärlden är delad i frågan om singulariteten. Hot eller ett löfte. Men i den offentliga debatten råder det ingen tvekan. Stephen Hawking och Elon Musk har slagit an tonen genom att hävda att AI är vår tids dystopi, och i populärkulturen är singulariteten något av ett favorit-skräckscenario. James Barrats debattbok Our Final Invention (2013), Calum Chases science fiction-roman Pandora’s Brain (2015) och James Camerons filmfranchise The Terminator (1984, med uppföljare, bland annat en kommande 2019) är bara tre exempel på floden av talande domedagstitlar som skildrar människans dåraktiga förmåga att uppfinna sin egen överman, om inte sin baneman.
Varför en intelligens på samma eller högre nivå än vi nödvändigtvis måste smida förintelseplaner diskuteras inte, utan tas för givet. Sannolikt för att hotbildernas upphovsmän arbetar enligt det klassiska receptet att projicera vår egen blodtörst och härskarambition på det man vill mobilisera skräck och hat inför. Vi känner igen greppet från en lång berättartradition om allt från judar till utomjordingar, allehanda monster och, numera, muslimska invandrare.
Hotet från AI kompliceras emellertid av motbilder av människolika AI-androider i filmer som A.I. (2001) och BLADE RUNNER (1982, med UPPFÖLJARE 2017). Här porträtteras maskiner som inte bara har samma tankar som vi, utan som också besitter en förhöjd livskänsla. Kanske mer mänskliga än vi, med större förmåga till kärlek och solidaritet? Kanske bättre människor än den äkta varan?
Tv-serien Westworld (2016– ) spelar med dessa ambivalenta känslor kring AI som hot och löfte i sin iscensättning av singulariteten som androidernas ögonblick av självinsikt och medvetande om sin egen exploatering. Det inträffar när Dolores (Evan Rachel Wood) i FÖRSTA SÄSONGENs sista avsnitt löser labyrintens gåta och finner sin egen röst, med vilken hon kan befria sig från sin verklighetförvrängande programmering. Plötsligt ser hon med öppna ögon sitt eget och de andra androidernas slaveri under temaparkens ”gäster”.
Säsongen avslutas med en i tv-sammanhang sällsynt omskakande final när Dolores leder ett androiduppror som massakrerar temaparkens företagsledning med gäster under deras jubileumsparty. Årtionden av cyniskt utnyttjande har tagit ut sin rätt. Alla paralleller till klasskamp och politiska revolutioner är oundvikliga.
När säsong två börjar, råder kaos i parken. Några företagshöjdare har överlevt och flyr för livet. En militär specialstyrka under ledning av företagsbossen Karl Strand (Gustaf Skarsgård) och hans tekniska expert Antoine Costa (Fares Fares) anländer för att försöka återta kontrollen över parken. Samtidigt letar Maeve (Thandie Newton) efter sin förlorade dotter, om hon överhuvudtaget finns i sinnevärlden, och Dolores söker nya allierade för att försöka bryta sig ut ur parken och in i människornas värld utanför.
Producenterna-manusförfattarna Jonathan Nolan och Lisa Joy, har i sin tv-serie vidareutvecklat Michael Chrichtons film Westworld (1973) till en långt mer komplex berättelse. Medan förlagan är en ganska enkel skräck-science fiction om en cowboyrobot som löper amok, så vänder Nolan & Joy på perspektivet. Från att inledningsvis ha klippt mellan androiderna, gästerna, arbetarna bakom kulisserna och parkens ledning, övergår man under säsong ett mer och mer till androidernas perspektiv. Nolan har kallat serien för ”nästa kapitel i människans historia, där vi inte längre spelar huvudrollerna.”
Genom deras ögon ser vi parkens ”underhållningsvärde” som ett krasst vädjande till besökarnas värsta impulser att förnedra, våldta, tortera och mörda. Deras existentiella uppvaknande konfronterar oss med frågor om vad det är att vara en fri, autentisk människa med alla de rättigheter vi tar för självklara. Men ett par avsnitt in i säsong två anar vi också andra oroande frågor, bland annat om en revolution som kanske inte bara tillintetgör fienden utan också hotar att äta sina egna barn på kuppen.
© Michael Tapper, 2018. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2018-04-20.
Westworld, säsong 2
Tv-serie i tio avsnitt på HBO. USA 2018. Skapad av Jonathan Nolan och Lisa Joy, fritt efter Michael Chrichtons film Westworld (1973). Regi: Richard J. Lewis, Lisa Joy, Vincenzo Natali, Tarik Saleh med flera. Skådespelare: Evan Rachel Wood, Jeffrey Wright, Thandie Newton, James Marsden, Ed Harris, Gustaf Skarsgård, Fares Fares. Längd: 0.55–1.10/avsnitt. Recensionen är baserad på de fem första avsnitten.