Amatörer – Michael Tapper

Sverige 2018. Regi: Gabriela Pichler. Skådespelare: Zahraa Aldoujaili, Yara Aliadotter, Fredrik Dahl, Shada Ismaeel. Åldersgräns: 7 år. Längd: 1.40.

Gabriela Pichlers ögon känsliga för klassperspektiv gjorde hennes långfilmsdebut Äta sova dö (2012) till en frisk fläkt i svensk filmproduktion. Amatörer fortsätter skildringen av en krisande svensk bruksort via uppkäftiga tonårstjejerna Aida (Zahraa Aldoujaili) och Danas (Yara Aliadotter) mobilkameror. Spelplatsen är fiktiva Lafors (gestaltat av Svenljunga), ett sömnigt, västgötskt samhälle som dröjer sig kvar i fornstora dagar då orten sjöd av liv kring garveriet och textilfabriken.

När tyska lågpriskedjan Superbilly sonderar terrängen för att öppna ett varuhus på orten väcks drömmen om att bli ett nytt Ullared, och kommunstyrelsen bestämmer sig för att göra en reklamfilm. Problemet är bristen på pengar. Ortens eldsjäl Musse (Fredrik Dahl) låter därför högstadieeleverna göra jobbet i en filmtävling. Ett grabbgäng gör en Tarantino-rulle med B-actiondialog medan några tjejer gör en Fucking Åmål 2 om sin längtan bort från det fucking jävla kuk-Lafors där ingen får sticka ut. Ridå.

I panik kallar kommunen in fejk-proggige dokumentärfilmaren Roland (Jan Cruseman) att göra jobbet efter anvisningar. Men Aida & Dana fortsätter filma med sina mobiltelefoner. Medan Roland spelar in en vykortskavalkad av naturskön bygd med kramgoa invånare och entreprenörsanda, skildrar våra huvudpersoner städerskornas jobb i kommunhuset och vårdpersonalens vardag på äldreboendet. Det blir två vitt skilda bilder av Lafors.

Den officiella filmen är en socialt och etniskt renstädad paradisvision med röda stugor, och eftersom Musse har indiskt påbrå kliver han ur bild utan protester. Denna integration genom självutplåning understryks ytterligare av att Musse inte ens kan sitt hemspråk tamil och därmed inte förstå sin mor, som i sin tilltagande demens tappat svenskan.

Aida & Danas film är förstås allt det Roland väljer bort: etnisk mångfald, klasskillnader, fyllekvällar på ortens kombinerade pub och bowlingbana. Men till skillnad från Krzysztof Kieslowskis titelperson i Amatören (Amator, 1979) – en film på liknande tema och möjligen en inspirationskälla – lyckas de aldrig förmedla något som på allvar riktar udden mot kommunens politiska eller ekonomiska makthavare. I stället svävar deras filmprojekt ut i en bildkakofoni av oväsentligheter som dränker väsentligheterna: en skitkorv i en toalett, folk som säger sig vara handfallna inför mobilkameratekniken, en hund som jagar en gräsklippare med mera.

Varför Pichler misstror huvudpersonernas förmåga att utvinna guldkornen i sitt arbete och redigera ihop dem till en engagerande film förstår jag inte. Min egen erfarenhet är precis tvärtom, att filmslukande tonåringar vet hur man berättar på film långt bättre än de flesta, även om de inte kan sätta ord på de tekniska greppen. Nu tycker jag att regissören leder både filmduons och sin egen film in i en återvändsgränd, kanske för att hon själv inte fått kläm på hur hon ska avrunda Amatörer.

Både för de som ska se filmen-i-filmen och för oss i biopubliken blir det en frustrerande upplevelse. Här finns flera skarpa iakttagelser, men bristen på dramaturgi punkterar mycket av deras styrka. Det handlar inte om att foga in några plakatpolitiska deklarationer, utan om att låta finalen förvalta den råa energi och vi-ska-visa-dom-jävlarna-mentalitet som länge driver Aida och Dana och filmen framåt. Den ångan pyser ut i avslutningen.