Molly’s Game – Michael Tapper

USA 2017. Regi: Aaron Sorkin. Skådespelare: Jessica Chastain, Idris Elba, Kevin Costner, Michael Cera. Åldersgräns: 15 år. Längd: 2.20.

När någon heter Molly Bloom (Jessica Chastain) i en film skriven av Aaron Sorkin (Vita Huset, The Social Network), som här gör sin regidebut, då kan ni lita på att det lurar minst en hänvisning till James Joyces romanklassiker Odysseus (Ulysses, 1922) i handlingen. Sorkin har nämligen två osvikliga kännemärken:

1. Mängder av kulturella referenser plus några språkpolisinsatser, se munhuggningen om ”vertikalitet”. Allt för att understryka rollfigurernas, för att inte tala om Sorkins, bildning. 2. Alla talar i kulsprutetempo. Endast Sorkins produktion kan idag matcha Howard Hawks-klassikern DET LIGGER I BLODETs (His Girl Friday, 1940) gällande rekord i snabbsnackande: 300 ord per minut. Med tanke på alla knivskarpa sarkasmer som döljer sig i ordtsunamin skulle jag inte bli förvånad om han en dag gjorde en film där någon bokstavligen dog av en mördande replik.

Filmens Molly är baserad på Blooms självbiografi om hur hon på lyxiga hotell i Los Angeles och New York tjänade storkovan på att arrangera pokerspel med insatser i miljonklassen. Boken, men inte filmen, nämner flera kändisar som var på plats i det en FBI-agent i filmen beskriver som ”the world’s most exclusive, glamorous and decadent man cave”, bland andra Ben Affleck, Leonardo DiCaprio och Tobey Maguire, förebilden till filmens läskige Player X, spelad av Michael Cera.

Till skillnad från sin erotiskt aktiva namne i Joyces roman beter sig emellertid Molly som en nunna med ett kall. Trots att hon tjänade storkovan på sin verksamhet, tycks hon privat haft ett ensamt, sparsamt eremitliv. Först i slutet av filmen tecknas något slags psykologiskt motiv bakom denna märkliga tillvaro.

Nyckeln till Molly har hennes far, psykologen Larry (Kevin Costner), tidigare porträtterad som otrogen make till mamman och kall, hårdför pådrivare bakom tonåriga Mollys elitträning i utförsåkning. Inga bra meriter. Ändå är det hans freudianska mansplaining-terapi som ska förklara för Molly (och oss) vem hon egentligen är. Knappast trovärdigt.

Men om porträttet av Molly är svagt, så är filmens shownummer vid pokerborden desto starkare. Här lever filmen upp genom en briljant klippning, split-screen och berättarröst som guidar oss genom alla turer. På något märkligt Sorkin-vis lyckas filmen spela på våra thrillernerver samtidigt som vi får en snabbkurs i Texas hold’em.

Berättartrådarna om Mollys bakgrund respektive poker möts i rättsprocessen USA v. Molly Bloom, då hon anklagades för illegalt spel och pengatvätt. Där möter hon sin ende värdige utmanare i replikboxning: advokaten Charlie Jaffey (Idris Elba). Han bygger nu ett försvar för Molly som oskuldsfullt offer för elaka män som inte bara förminskar hennes ansvar för sin kriminalitet utan också henne som människa. Det som länge är en njutbar film noir om livet i en moralisk gråzon slutar i en rosafärgad saga. Snopet, minst sagt.