År 1967 var Janne Halldoff det nya framtidslöftet, en ung och dynamisk arbetargrabb från Söder med rätt att skita i alla traditioner. Han såg dessutom så rätt ut man överhuvudtaget kunde i tiden med sitt välansade profetskägg, långa nackhår och moderiktiga polisonger. Till det bar han, enligt en artikel, en Nils Ferlin-klädsel som ”tycks ha kommit från Filmstadens kostymavdelning, avdelning 1930-tal”: sliten skinnväst, skjorta med fadermördarkrage och stora manschetter samt ”byxor smala som en ploj på Konstfack”.
Halldoff skulle bli Stockholms nya vågen-motsvarighet till den nästan decenniet äldre Bo Widerberg från Malmö. Åldersskillnaden var avgörande. Halldoff, inte Widerberg, hade fingret på pulsen till den unga generationen. Det märktes bland annat på valet av filmmusik.
Widerberg älskade klassisk musik och skulle 1967 göra Mozarts pianokonsert nr. 21 i C-dur till en hitlåt efter världssuccén med Elvira Madigan. Halldoff var hundra procent pop och anlitade samma år Fabulous Four till Livet är stenkul och Ola & the Janglers till Ola & Julia.
Regissörsvalpen var med andra ord var perfekt som omslagspojke till den nya, uppkäftiga svenska filmen. I en intervju är han regissören som ”står och går Stockholm, just nu och låter popsamhället blåsa skräp och syner omkring sig”, en filmkonstnär som är ”kongenial med unga människor med GO!” Manusförfattare var visserligen den elva år äldre Stig ”Slas” Claesson, men denne försäkrade i intervjuer att filmerna baserades på Halldoffs erfarenheter, dialogen på språkbruket i hans generation.
Inte för att det spelade någon roll vad Slas sade. Auteurteorin var het, och den föreskrev att regissören var filmernas sanne upphovsman oavsett hur filmens arbetsprocess hade sett ut. Följaktligen blev Slas en medieskuggfigur i sammanhanget medan Halldoff solade sig i rampljuset.
För Halldoff var filmkonstnären som föddes med kameran i hand, firad pressfotograf sedan tonåren. Till filmen hade han kommit med buller och bång när han 1964 stod för ett par omtalade stillbildsmontage i Vilgot Sjömans skandalsuccé 491. Året därpå rekryterades han till Svensk Filmindustris kortfilmsprogram, där han gjorde två filmer innan långfilmsdebuten 1966 med Myten eller han snodde en blomma och fick springa för livet. Samtliga med Slas som manusförfattare.
Halldoffs stjärnstatus speglas i en följetong på tre inspelningsreportage från Livet är stenkul som publicerades i sextiotalets ledande filmtidning, Chaplin, samt en stort uppslagen recension av Ola & Julia. Filmerna blandar i tidens anda professionella skådespelare med amatörer; de förra representerar det kvävande grå svenssonsamhället, de senare är den autentiska livskänslans rebeller.
Livet är stenkul handlar om några unga dagdrivare som rövar bort ensamma knegarmamman Britt (Inger Taube) från en äta-sova-dö-tillvaro. Ola & Julia är romansen mellan popstjärnan Ola (Ola Håkansson) och kringresande teaterskådespelaren Julia (Monica Ekman) som hotas av deras kringflackande turnéliv på skilda håll.
Filmerna tog de tongivande kritikerna med storm. Halldoff beskrevs som något av en reporter som dokumenterade ”popålderns livsmönster” hos ”den tredje välfärdsgenerationen”. Visserligen kunde ingen finna något nyskapande eller stilistiskt uppseendeväckande i dem, men de uppvärderades i termer av fräschör, vitalitet och ungdomlighet.
Sett i backspegeln säger mottagandet emellertid mer om kritikernas föreställning om tidsandan än om verken, vilket bekräftas av att båda filmerna blev högst måttliga publikmagneter. Inte heller internationellt vann de någon uppmärksamhet. Eftervärlden känner ingen av dem som klassiker. Den enkla förklaringen är att Halldoff & Slas hade ytterst lite på hjärtat, tematiskt och konstnärligt.
Ställd mot den romantiska tragedin Elvira Madigan, med klangbotten i en lång berättartradition, ter sig kärlekspusslet i Ola & Julia tämligen banalt. Som rykande aktuellt reportage om ”dagens ungdom” står sig Livet är stenkul slätt jämfört med 1967 års publiksensation: Jag är nyfiken – gul. Sistnämnda film kombinerade Freud och Marx till ett sexpolitiskt manifest – av kritikern Jurgen Schildt kallad ”knullkommunism” – som låg helt rätt i en tid av sexuell frigörelse och nymornad politisk aktivism. I kontrast framstår Halldoff & Slas filmer som helt ur takt med tiden.
Det finns inte ens något kittlande naket eller erotiskt som kunde utmana den då försvagade, närmast döende, censuren och fungera som publikbete. En dialog i Livet är stenkul handlar om att rollfiguren Maj (Mai Nielsen) känner sig ”utknullad”, men den klipptes bort innan premiären. Och sexscenen mellan titelpersonerna i Ola & Julia är höjden av diskretion, närmast kyskt filmad även i dåtidens ögon.
Ingen tycktes vara mer 1967 år 1967 än Janne Halldoff. Men då filmerna varken pekade bakåt eller framåt och inte ens var några bra samtidsskildringar, trots att medierna insisterade på deras nu-angelägenhet, gick de snabbt ur mode utan att bli tidlösa. Idag ser de ut som två banala planschverk om ett 1967 som aldrig funnits.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-12-10.
PS Janne Halldoff & Stig Claessons två första långfilmer, Myten (1966) och Livet är stenkul (1967), ingår i den nysläppta dvd-boxen Svenska 1960-talshöjdare från Studio S.
