Frankrike/Belgien/USA 2017. Regi: Jacques Dillon. Skådespelare: Vincent Lindon, Izïa Higelin, Séverine Caneele, Bernard Verley. Åldersgräns: Barntillåten. Längd: 1.59.
Vill man lära känna skulptören Auguste Rodin får man ut mer av ett uppslagsverk än denna bildsatta serie radioteaterscener ur hans liv. Konstnären, spelad i moll av Vincent Lindon, talar gärna om hur levande hans skulpturer är. Men filmen förmår inte ge oss en atom av den passionerade skapelseprocess som formade dem.
Tristessen i ateljén varvas med ett potpurri konstnärsklichéer. Rodin rasar mot beställare som inte begriper sig på konst. Rodin går på party hos sina konstnärspolare: ”Hej Cézanne, skit i kritiken! Tjena Monet, jag lärde mig allt om ljus från dig”. Och förstås: Rodin knullar modeller, ibland två åt gången, som en rockstjärna med sina beundrande groupies.
Den stora komplikationen är förstås kärleken till den begåvade och kavata Camille Claudel (Izïa Higelin), som stängdes in på mentalsjukhus i 30 år och vars konstnärskap erkändes först efter hennes död. Men för att avnjuta den betydligt mer spännande historien om henne rekommenderar jag Camille Claudel (1988), för vilken Isabelle Adjani helt rättvist Oscarsnominerades för andra gången i sin karriär.
Rodin är så tråkbanal att tankarna går till MAD-parodin på hans skulptur ”Tänkaren”, fast signerad ”Fridolf Rhudin”. Lasse O’ Månssons Rodin hade sannolikt varit både bättre och roligare än Vincent Dillons pekoral.
© Michael Tapper, 2017. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-12-01.
