Cirka 50 filmer, inklusive dokumentärer, har gjorts som på något sätt berör Titanics förlisning den 14 april 1912, men bara ett fåtal visar i detalj katastrofförloppet. Redan två veckor efter händelsen lär det tyska fyrtiominutersdramat In Nacht und Eis haft premiär, tätt följd av amerikanska Saved from the Titanic, som gick upp den 14 maj. Den senare var bara tio minuter lång men hade en avgörande konkurrensfördel: Manus och huvudroll gjordes av Miss Dorothy Gibson, som själv räddats ur livbåt nr. 7 och till och med använde sina reskläder i filmen. I bägge fallen rörde det sig om snabbproduktioner, där korta inslag med miniatyrmodeller rekonstruerade fartygets undergång. Men den haltande effekttekniken hade ingen större konkurrens i samtiden och både publik- och medieintresset var enormt, så bägge filmerna blev kassavältare.
Senare storproduktioner – Atlantic (1929), Titanic (1953) och S.O.S. Titanic (1979) – gick emellertid betydligt sämre. Det berodde dels på filmernas fantasilösa iscensättningar av detaljer ur den enorma mytflora som spunnits om Titanic i tidningar, böcker och sånger (kärlekspar som splittras, kaoset kring livbåtarna, ”the unsinkable” Molly Brown etc.), dels att katastrofscenerna (miniatyrmodeller i bakprojektion) är tekniskt usla även med dåtidens mått mätt.
James Camerons succéfilm Titanic (1997, nu dvd-aktuell igen i en påkostad specialutgåva), med sin utdragna detaljrika fartygsundergång, har bara föregåtts av en större publikframgång sedan ljudfilmens genombrott: Titanics undergång (A Night to Remember, 1958). Denna brittiska prestigeproduktion fokuserar emellertid helt på gediget skådespeleri av en namnkunnig rollista. Själva katastrofen bildar bara bakgrund till de dramatiska skildringarna av en rad människoöden bland passagerare och fartygsbesättning. Filmen har fortfarande många anhängare som menar att detta är den bästa Titanic-skildringen någonsin.
Den tyska Titanic (1943), med begränsad internationell premiär 1944 (bl.a. i Sverige), tillhör de bättre filmatiseringarna trots att den var en beställning av propagandaminister Joseph Goebbels. Och den finns faktiskt tillgänglig på dvd och vhs åtminstone i USA. Själva förlisningen iscensattes, som i de flesta andra filmversionerna, ytterst summariskt med miniatyrmodeller. Tonvikten ligger i stället på fartyget som en allegorisk domedagsskildring av en dekadent roffarkapitalism (läs: USA och Storbritannien), där ägarbolaget White Star Line och en rad aktiespekulanter cyniskt spelar med människoliv för att vinna ära och pengar. Dramats hjälte är en idealistisk tysk styrman.
En tragisk fotnot till den tyska filmen är att den spelades in på före detta lyxkryssaren Cap Arcona, som två år senare blev transportfartyg för koncentrationslägerfångar från Neuengamme i Hamburg till Danmark. På sin färd bombades den dock av allierat flyg, och de få lägerfångar som lyckades ta sig i land sköts av tyska soldater. En tragedi av många vid krigsslutet.
© Michael Tapper, 2006. Populär Historia, nr. 3, 2006, s. 63.