Världsbilden i USA präglades under 1950-talet av kalla kriget med dess hot om ett till synes oundvikligt kärnvapenkrig. Hollywood var, liksom USA, splittrat mellan anhängarna till senator Joseph McCarthys bild av ett USA som genominfiltrerat av kommunister på alla nivåer – ”reds under the beds” – och de som ansåg att kommunistjakten var moderna häxprocesser.
Början av decenniet bjöd på flera grovkorniga propagandafilmer, som I Married a Communist (1950) och The Whip Hand (1952). Kommunisterna var i dessa filmer enkla karbonkopior av krigsfilmernas nazister: en samling känslokalla gangstrar som med mekanisk fanatism utförde varje order från högre ort. Den växande paranoian under de påföljande åren skulle emellertid göra dem betydligt mer utstuderade och ondskefulla än så.
Den manchuriske kandidaten
Under Koreakriget uppvisade amerikanska soldater i nordkoreansk fångenskap beteendestörningar på grund av svält och isolering. I filmer gjorda av nordkoreanerna visades de för omvärldens massmedier som ångerfulla krigsförbrytare. Filmerna var naturligtvis omsorgsfullt regisserade propagandanummer men möttes med bestörtning i USA. För att förklara hur dessa modiga soldater kunde uppträda som de gjorde i filmerna lanserade den amerikanska underrättelsetjänsten CIA därför teorin att kommunisterna i Sovjet och Kina, som aktivt stödde den nordkoreanska sidan, hade utvecklat en sofistikerad hjärntvättningsmetod med vilken de kunde programmera människor att blint lyda varje befallning.
Man trodde till och med att flera av de krigsfångar som kom hem efter kriget ovetande bar på en sådan programmering och att de när som helst kunde aktiveras för exempelvis självmordsattentat. CIA och det amerikanska försvaret inledde därför själva en serie hemliga experiment där ovetande soldater ur den egna armén utsattes för hypnos i kombination med hallucinogena droger.
Experimenten gick under kodnamnet MKUltra men har i efterhand kallats ”sökandet efter den manchuriske kandidaten” eftersom man trodde att tekniken utvecklats i kinesiska fångläger.
Hjärntvättningsteorin var naturligtvis en bluff och de amerikanska experimenten blev en katastrof då flera av försökspersonerna hamnade på mentalsjukhus eller tog livet av sig. Rättsprocesser från familjerna till försökspersonerna inleddes på 1970-talet. Men teorin underblåste ändå den redan spirande kommunistparanoian.
Flera science fiction-filmer gjorda under Koreakriget, till exempel Invasion USA (1952) och Red Planet Mars (1952), tog upp temat och har hjärntvättningsliknande manipulation som framträdande inslag. Invasion USA handlar om hur en mystisk främling dyker upp på en bar i New York och hypnotiserar samtliga gäster så att de tror att Sovjetunionen redan inlett ett atombombsanfall mot USA. Flera gäster dör eller begår självmord under märkliga omständigheter innan masshypnosen hävs. Filmen slutar med att de överlevande i sällskapet diskuterar nödvändigheten av ett krig mot kommunismen.
Ormen i paradiset
I mitten av decenniet växte det dock fram en inhemsk debatt om att kanske inte allt var så idylliskt på hemmaplan, något som kom till uttryck bland annat i den samtida skönlitteraturen och sociologiforskningen. Efterkrigstidens USA hade då genomgått en genomgripande urbanisering och modernisering. Den explosivt växande medelklassen hade flyttat från landsbygden, småstäderna och storstädernas kärnområden till nybyggda villasamhällen och en ny livsstil som kretsade kring familjen och anskaffandet av moderna konsumtionsvaror.
Henry Fords industriella revolution med tillverkning på löpande band, extrem specialisering av arbetskraften och detaljstyrning av arbetsdagens planering hade slagit igenom inom alla verksamhetsområden i USA. Decenniets stora missbruksproblem var lugnande medel, vars försäljningssiffror ökade för varje år. I det perspektivet ansåg flera samhällsdebattörer att medelamerikanen hade blivit en namnlös kugge styrd av en produktionsapparat som visserligen rikligt försåg honom med materiella ting men samtidigt gjorde honom till en förslavad zombie.
Inflytelserika sociologer som William Whyte och David Reisman talade om en ny, totalitär ideologi inom de stora företagen som de kallade Fordismen. Enligt Whyte nöjde sig Fordismen inte med den anställdes kroppsliga arbete, den ville ha hans själ också. Men den amerikanske arbetaren skulle inte påverkas genom hot eller tvång utan genom så kallad personal management, ett slags smygande påverkan som gjorde de anställda lojala mot arbetsgivaren och övertygades om att företagets bästa var viktigare än individens.
Reisman skrev om sitt samtida USA som besatt av konformism. Konformisterna var de som oreflekterat följde de normer som ställdes upp av omgivningen (grannskapet, företaget, myndigheterna). Han riktade därför sitt hopp till de fria individualister som i amerikansk pionjäranda hade förmågan att stå emot det sociala trycket och utgå från sina egna värderingar. Whyte och Reisman såg den fria individen som en människa som genomskådade den konformistiska världens overklighet och erövrade sin egen, individuella verklighet. Deras budskap var knappast revolutionärt – de uppmanade inte till uppror mot den amerikanska staten eller de kapitalistiska företagen Tvärtom ansåg de att endast de fria individualisterna hade den dynamik och kreativitet som krävdes för att förnya kapitalismen. Den amerikanska drömmen vilade just på en evig förändring och förnyelse. Fordismen hindrade den ständiga förändringsprocess som möjliggjorde ekonomisk tillväxt och hotade därmed förutsättningarna för kapitalismens överlevnad.
Den mest påtagliga sociala motreaktionen till 1950-talets medelklasslivsstil var den nya ungdomskulturen, the beat generation. Allen Ginsberg (dikten Howl) och Jack Keruac (På väg/On the Road, båda 1956) var dess viktigaste och mest kända företrädare. Deras antikonformism vann till en början genklang endast i storstädernas bohemkvarter. Men snart skulle beat-rörelsens rebellideal bli normgivande i den masskultur som följde på rockmusikens världserövring.
Invasion inifrån
Om det Fordistiska samhället hyllade organisationen, vetenskapen och det rationella förnuftet så hyllade antikonformisterna individen, andligheten och det känslomässiga. Och dessa två motpoler är viktiga för förståelsen av många science fiction-filmer som annars regelmässigt bedömts som antikommunistiska, en beteckning som hängts även på de filmer som gjordes efter det att Joseph McCarthys karriär och inflytande var över mot slutet av 1954. Men vid en närmare granskning är paranoian i dessa filmer snarare riktad mot den egna, nya sköna världen än mot ett för många amerikaner abstrakt kommunisthot på andra sidan jordklotet.
Decenniets mest kända science fiction-film är Världsrymden anfaller (Invasion of the Body Snatchers, 1956), vars intrig varierats och plagierats i många senare filmer. Den utspelas i en småstad i Kalifornien, där en till synes rationell och sansad läkare blir vittne till hur den forna idyllen sakta tas över av utomjordiska varelser. Invasionen syns inte på ytan eftersom samhällets individer systematiskt ersätts av till synes exakta men känslolösa kopior.
Samtidigt som den smygande invasionen pågår förälskar sig läkaren på nytt i en före detta flickvän från ungdomsåren. Men passionen gör honom till en främling i den emotionellt sterila hemstaden när utomjordingarna tagit över, och han tvingas fly för att inte själv bli en av dem. Regissören Don Siegel har i intervjuer avvisat filmen som en antikommunistisk metafor och hävdat att den människotyp som utomjordingarna representerade redan fanns i USA och var på väg att ta över landets företag och organisationer; människor som förde en vegeterande tillvaro – de arbetade, åt och sov utan att reflektera över tillvaron eller känna något särskilt.
Melodramvariationen Flickan och monstret (I Married a Monster from Outer Space, 1958) har i huvudrollen en ung kvinna, vars fästman kvällen före bröllopet kidnappas och ersätts av en utomjordisk dubbelgångare. Men när den riktige äkta maken slutligen återvänder är han inte den drömprins som huvudpersonen och vi förväntat oss. I stället är han till förvillelse lik sin utomjordiske kopia, och kanske till och med värre eftersom utomjordingen mot slutet av filmen uppnår självinsikt om sin avsaknad av känslor. Cirkeln från decenniets början var sluten. Invasionsfilmerna som från början dominerades av ett tydligt definierat yttre hot flyttade vid 1950-talets slut in i den amerikanska förorten och blev till ett hot inifrån samhället självt.
Under de inrikespolitiskt mer konfliktfyllda 1960- och 1970-talen skulle samhällsparanoian få ny näring av Vietnamkriget och händelser som mordet på John F. Kennedy. Nidbilderna av hotet från Kina och Sovjetunionen fortsatte visserligen i exempelvis James Bond-filmerna, men var då av en tydligt självironisk karaktär.
Den filmiska slutpunkten för kommunistskräckens era markerades träffande nog av Hjärntvättad (The Manchurian Candidate, 1962), en film som bokstavligen illustrerade CIA:s ovannämnda hjärnspöken och som just därför blev en effektfull svart komedi. Filmens ironiska höjdpunkt är att hjärnan bakom den kommunistiska konspirationen visar sig vara den dominanta makan till en kommunistjagande amerikansk senator som bär Joseph McCarthys alla karaktärsdrag.
© Michael Tapper 1997. Publicerad i Populär Historia, nr. 5 1997, s. 20–21.
