”Varför seriemördare igen?” frågar sig huvudregissören David Fincher retoriskt i en intervju om sin nya tv-serie Mindhunter. Det kan man verkligen undra efter 30 år av seriemördarhysteri på bio och tv. Orkar vi bry oss om ännu en nattsvart helvetesresa bland ihjälplågade brottsoffer och deras till synes känslolösa banemän?
Jag tror faktiskt det. Byggd på boken Mind Hunter: Inside the FBI’s Elite Serial Crime Unit, om FBI-agenterna John E. Douglas och Robert Resslers profilering av seriemördare på 1970-talet, punkterar serien mycket av mystiken som odlats på film och i kriminaldebatt. Inte minst att seriemördaren skulle vara ett uttryck för en tid av moraliskt förfall och irrationell ondska.
Tvärtom visar deras intervjuer på ett tydligt psykologiskt mönster hos dessa män som hatar kvinnor. En barndom präglad av systematisk misshandel och förnedring, ofta sexuella övergrepp, har förstört deras känslor av kärlek och empati. Aggressionerna har blivit bränslet till sadistiska fantasier av dominans och kontroll riktade mot dem svagare än de själva – i barndomen mot djur, som vuxna mot kvinnor.
Under seriens gång, åren 1978–79, slår sig Holden Ford (Jonathan Groff) och Bill Tench (Holt McCallany) – seriens pseudonymer för Douglas & Ressler – ihop med psykologidocenten Wendy Carr (Anna Torv), baserad på verklighetens Ann Wolbert Burgess. Hon noterar hur väl den psykologiska profilen hos seriemördare överensstämmer med studier av framstående män i den ekonomiska och politiska eliten. Richard Nixon nämns, men år 2017 går förstås tanken vidare till den sittande amerikanska presidenten.
Det, menar Fincher, är kärnan i Mindhunter: den manliga narcissismen som i sitt mest extrema uttryck blir till makthungrig psykopati. I den ständigt pågående kriminaldebatten om arv och miljö hade, betonar serien det senare. En politisk udd mot dagens rop på hårdare straff men inte sociala reformprogram.
Viktigt i sammanhanget är att förstå seriemördaren som resultatet av en dysfunktionell familj i par med en kvinnohatande kultur. Några av mördarna själva har kommit till samma insikter, bland andra Edward Kemp, som i en kall, klinisk analys beskriver motiven bakom sina övergrepp. Tvärtemot Leif GW Perssons omhuldade maxim om motivet som underordnat blir det för FBI-agenterna centralt för att lösa flera pågående spaningsmord, där inte den vanliga kopplingen mellan offer och förövare finns.
”För att förstå galenskap måste vi lära oss tänka galenskap”, lyder en replik, och Douglas/Ford, tycks ha en särskild talang på området. Några av seriens bästa scener låter oss ana att också han – kanske vi alla – bär på samma mordiska impulser som seriemördarna tappat kontrollen över. Föga förvånande stod Douglas förebild till den själsplågade FBI-profileraren Will Graham i Thomas Harris bästsäljare Röda draken (Red Dragon, 1981), filmatiserad 1986 som Manhunter.
Ändå är Mindhunter ingen blodbadsshow, grottar inte ner sig i groteska detaljer, utan fokuserar på agenterna själva och slitningen mellan arbete och privatliv. Ibland går deras jobb lite väl snabbt och lätt, som när de på fem minuter bryter ner en misstänkt mördare med en brutalfreudiansk snabbanalys av hans Psycho-liknande relation till sin mamma. Men efterhand kompliceras handlingen av att skuggorna från arbetet söker sig in i agenternas privatliv.
Hur är det egentligen ställt med deras egna familjeförhållanden? Barnen? Sexualiteten? Könskampen i hemmet? Var går gränserna mellan normalt och perverst?
© Michael Tapper. Sydsvenska Dagbladet och Helsingborgs Dagblad 2017-10-20.
Mindhunter
Tv-serie i tio avsnitt på Netflix. Huvudförfattare: Joe Penhall. Huvudregissör: David Fincher. Skådespelare: Jonathan Groff, Holt McCallany, Hannah Gross, Anna Torv, Cotter Smith, Cameron Britton. Längd: 34–59 min/avsnitt.